Hybris

Hybris definieras som avgörande dumhet, en farlig variant av överdrivet förtroende på sin egen förmåga, manifesterad genom stor arrogans. USA och vår Västliga värld värderar sin exceptionalism ända sedan Reagans Axis of Evil-idé att vi i vår del av världen är de oumbärliga nationerna. Den existerande kognitiva klyftan mellan vår nomenklaturas obevekliga internationella självförhärligande och dess faktiska historia av förnedrande misslyckanden i varje enskild handling av imperialistisk överreaktion kräver ett påtalade om kejsarens nakenhet. När exakt ska hybrisen bakom våra internationella övergrepp identifieras för vad de är; förtäckt propaganda i syfte att sälja in oreglerad ekonomisk expansion? Det hysteriska USA med sitt dotterbolag; EU försöker i sköna ord dölja debaclet av USA:s historiska brott, ord som förutspår kommande messianska internationella demokratiska frihetsvågor utan egentlig täckning i internationell rätt. 
Av brott begångna de senaste åren är de mest  brutalt hanterade de skådeprocesser som drabbat Manning, Assange och Snowden. Två fängslas på tvivelaktiga grunder och Snowden är i exil, bara fri eftersom den hämndfulla maskinen som är amerikansk "rättvisa" inte kan nå honom. Dessa tre har exponerat den hybris som något långt mer väsentligt och skadligt än tidigare trott. Deras arbete har gjort mycket för att pulverisera myten om den moraliska överlägsenheten i det Västliga väldet, detta emedan maskinisterna i propagandamaskinen har försökt dölja den största delen av krigsbrotten från allmänhetens medvetenhet. USA och EU har nu kunnat krossa eller kväva dessa hjältar, och fortsätter i och med Bolivia sin politik med att installera, stödja och berika sina vänner; de vildaste, mest mördande diktatorer, tyranner och kungliga mördare i nutidshistorien. En process möjliggjord i och med den otroliga reklamsagan om principiell Västlig välvillighet och demokratiförsvar. Pinochet, Shahen, Mobutu, Papa Doc, Marcos, Somoza, Kagame, Suharto, MBS, Sisi och Mubarak är bara några exempel på våra skyddade diktatorer.

Att vara en västvänlig diktator är nämligen enkelt: krossa ditt folks ambitioner, döda andra ledare, dränera landets ekonomiska blodomlopp, sälj ut resurserna till rövarkapitalismen för pengar du sen kan låna miljarder med från vårt Västliga IMF, tar bara ut blygsamma 10% eller så för dina egna diktators problem. Och håll dig sen fast dig vid makten med hjälp av tortyr, våldtäkter och mord. Det är knappast en slump att de enda "diktatorerna" som Amerika föraktar är de som vägrar spela med; Gaddafi, Saddam och Assad, eller de med egna stormaktsmuskler som Putin och Xi. Det enda budordet i hur Väst jobbar är att ingenting får hota krigsmaskinens vinster och absolut inga beslut som bara gynnar folket ska fattas. Emellertid uppstår ett problem när väljarna blir noterbart trötta på de oändliga krigen. Därmed måste propagandan skapa nya fiender. Vi lever idag med ett evigt sjukdomsalstrande hat mot Putin och Xi, men tack och lov är inte detta längre en idiotsäker formel för att hindra protesterna mot eviga utrikespolitiska korståg. Den kraftfulla exceptionella myten om vår överlägsenhet, den centrala grunden för vår globala krigskatekes har äntligen krossat av spänningen mellan utfallen av krigen och tomheten i propagandan om att vi sprider frihet. Absurda handlingar är kanske den mest vanliga handlingen hos utdöende imperier.

Politiska charlataner i USA och EU kommer förvisso fortsätta att släppa runt myten om storheten i frihetsbudskapet långt efter dess bäst-före-datum passerats, iaf. så länge det betalar deras lön, men när det gäller att kunna agera som ensamma Världsmakter, är festen för Väst över. Vad följer när hybrisdrabbade nationer vaknar? Det finns ingen pålitlig mall för imperiekollaps. Slutet kan vara allt från förödande fysisk förstörelse, till oöverträffat socialt kaos och barbarism, till att bara kollapsa tyst i fattigdom och historisk senilitet.