Impopulära idéer som inte passar in i rådande samhällelig konsensus kan lätt tystas och obekväma fakta undanhållas och bortom offentlighetsprincipen mörkas utan att det behövs något officiellt förbud. Ofta när jag bodde länge i ett främmande land såg jag hur sensationella nyheter, nyheter som på egna meriter skulle få de stora rubrikerna, hålls borta från vår svenska media, inte för att regeringen ingripit utan på grund av en allmän stillsam överenskommelse som ”det inte skulle göra sig väl för Sverige” att nämna det faktiska faktumet. Under tiden då tidningsutgivarna och det linjära TV-nyhetsmedia dominerade gick detta lätt att förstå. Svensk media var extremt centraliserad, och det mesta ägs fortfarande av rika få eller staten som alla har motiv att vara oärliga i vissa viktiga ämnen. I och med nätet är makten nu bortförd från väktarna och medborgarna kan söka sig nya informationskanaler. Vilket skrämmer makten.
Så samma typ av gammal censur finns nu istället kvar i böcker, liksom i teaterställningar, filmer och statlig radio. Vid varje givet ögonblick finns det en ortodoxi, en mängd idéer som man antar att alla rätt tänkande människor i landet ska acceptera utan tvekan. Det är inte exakt förbjudet att säga annorlunda, det eller det andra, men det är bekvämt nog att säga det, precis som det i mitten av 90-talet inte gjorde sig att nämna jihadisters framfart i Bosnien, eller WTC7 efter 9/11. Den som utmanar den rådande ortodoxin finner sig tystad med överraskande effektivitet. En verkligt omodern åsikt får nästan aldrig en rättvisande uppmärksamhet, varken i den populära presstödda pressen eller i de tyckande tidskrifterna.
