Tysklands ekonomiska nationalism

Höjer på ögonbrynet när tyska ekonomer börjar förutspå kollaps av det tyska banksystemet och euroområdet i slutet av 2020. Självfallet så besitter Euron en felaktig struktur, vars existens upprätthålls av politiska skäl det är inget nytt men enligt analytiker i Tyskland har euron numera en påtaglig negativ inverkan på Tysklands konkurrenskraft som försvagar landets självaste banksystem. De flesta länder i euroområdet skulle definitivt ha gått i konkurs för länge sedan om inte Europeiska centralbanken stödde dem genom att sänka räntorna, som då får till följd att vi i slutet av nästa år inom Europa riskerar en dramatisk nedgång i tillgången på lån. Det kommer bli de klassiska stora konkurserna för företag och arbetslösheten ökar. För att rädda situationen kommer ECB att ta lite expansion, som i sin tur kommer att provocera fram ett inflationssprång och sparslantar försvinner för alla som investerade i euro. Krisen i den europeiska ekonomin kommer då snabbt undergräva det politiska stödet för euron och länderna kommer att återvända till sina nationella valutor. Nästan välkommet.

Nedgången i den tyska ekonomin har funnits där i flera år. 2018 sjönk BNP-tillväxten till den lägsta under de senaste 5 åren och uppgick till 1,5%, vilket är en nedgång på 0,7 jämfört med 2017. Den största EU-ekonomin undkom med minsta möjliga marginal en lågkonjunktur. Under andra kvartalet i år minskade den tyska BNP-n med 0,1% jämfört med samma period föregående år. De officiella prognoserna för innevarande år har minskat till 0,5% och i början av hösten tydde prognoserna på en ytterligare nedgång i exporten på grund av en rädsla för en allmän nedgång i den globala ekonomin och förväntningar på ytterligare avmattning av ekonomin, med påföljd att Merkels regering äntligen börjat erkänna problemen.

Tysklands ekonomi är till stor del beroende av export, och alla allvarliga störningar i internationell handel kommer att orsaka Tyskland mer skada än något annat EU-land. En viktig faktor är det pågående handelskriget mellan USA och Kina. Det som även skapar dåliga odds för hela den europeiska ekonomin är att ett Brexit utan avtal mellan London och Bryssel verkar bli verklighet. Slutligen bedarrar den kinesiska ekonomin, vilket har föranlett en minskad efterfrågan på tyska exportprodukter, främst bilar. Enligt The Financial Times minskade produktionen i bilindustrin med 12 procent under första halvåret i år. De anti-ryska sanktionerna drabbar också den tyska jordbrukssektorn och bearbetningsindustrin tyska företag tappar jobb och vinst. Samtidigt fortsätter konsumentutgifterna och inhemska investeringar att växa. Arbetslösheten är den lägsta sedan Tyskland återförenades. Rapporter från den 9 september säger att den tyska exporten i juli ökade igen med 0,7% snarare än att falla, något som de flesta observatörer hade förväntat sig. Ändå fortsätter företagarnas förtroende att minska i nästan alla sektorer inom den tyska ekonomin. Således kommer BNP-tillväxttakten under det tredje kvartalet vara en nyckelfakto: vid en minskning kommer vi att kunna prata om en lågkonjunktur i Tyskland i ordets formella betydelse.

Liksom de flesta europeiska banker har tyska företag länge kämpat för att upprätthålla lönsamheten i sina affärer under den långvariga perioden med extremt låga räntor. Samtidigt fortsätter obligationsräntorna, särskilt de långsiktiga att sjunka i hela Europa. Avkastningen på tyska statsobligationer är negativ för de med en giltighetstid på upp till 10 år inklusive. För 30-åriga statsobligationer varierar avkastningen runt noll. Kursdifferensen mellan lån på kort och lång sikt; den viktigaste inkomstkällan för banker under normala förhållanden; är nära noll. När investerare rusar iväg på jakt efter säkrare tillgångar är prognoserna deprimerande: negativa räntor kommer nämligen att kvarstå i flera år till. En annan negativ faktor för det tyska banksystemet är de negativa räntorna på ECB-insättningar. Faktum är att banker måste betala centralbanken för att ha sitt kapital i sina konton. Utsikterna för en ny sänkning av ECB: s ränta orsakar också mer oro bland investerare.

ECB signalerar sin vilja att sänka räntorna för att neutralisera avmattningen i hela euroområdet. Experter förutspår att ECB antingen kommer att hålla räntorna på den nuvarande låga nivån eller sänka dem ännu mer, åtminstone fram till mitten av 2020. Under dessa förhållanden kommer den tyska regeringen sannolikt att ta till tuffa åtgärder för att säkerställa en underskottsfri budget, åtminstone under 2019. Men politiken att minska statsskulden kan ändras. I slutet av denna sommar talade tjänstemän i det tyska finansministeriet offentligt om ett paket med ekonomiska incitament som skulle kunna genomföras vid en lågkonjunktur i Tyskland. Beroende på omfattningen av sådana stimuli kan vi anta att den balanserade årliga budgetpolitiken äventyras.
 På 20 år har euron förvandlat Tyskland till en viktig EU-ekonomi, avgörande för hela unionens ekonomiska stabilitet. Samtidigt håller inte Euroområdet samman, länder som skiljer sig mycket åt ur en ekonomisk synvinkel kommer vid en kris att framtvinga icke-hanterbara slitningar. Till exempel är eurokursen klart för hög för Frankrike och Italien och för lågt för Tyskland. Under eurozonkrisen 2009 verkade det vara en ond cirkel: Förbundsrepubliken Tysklands dominerande ekonomi i EU tillät Berlin att diktera sina villkor för strikta budgetbesparingar för större delen av Europa. Detta i sin tur gav upphov till ett utbrott av antitysk känsla i flera länder på kontinenten, inklusive Grekland och Italien.

Centraleuropa har nu blivit en leverantör av halvfabrikat och reservdelar för tyska företag. Resten av EU-länderna är en marknad för tyska varor. Samtidigt tvingas Tyskland betala för det ekonomiska misslyckandet hos ett ökande antal av sina partners inom euroområdet. Således har Tysklands ekonomiska makt, trots att den är ryggraden i hela EU: s ekonomiska system, blivit det största hotet mot det europeiska integrationsprojektet. Även om den tyska ekonomin har en betydande styrka, så har, enligt Eurostat, som publicerades i början av september, euroområdets totala BNP växt med endast 0,2 procent under andra kvartalet, vilket är två gånger lägre jämfört med de första tre månaderna i år.

I slutet av augusti förutspådde The Economist att Tyskland skulle följa Japans väg, Japan som i årtionden har haft en oavbruten kamp mot stagnationshotet. Liksom Japan är dagens Tyskland rikt, belastat med en stor statsskuld samt en åldrande befolkning. Trender på den tyska obligationsmarknaden signalerar också oändlig stagnation. Oron växer över att politikerna för evigt har tappat sin förmåga att förbättra ekonomins tillstånd. Dessutom nedgången i konsumentpriser driver ner diskonteringsräntorna ännu lägre. Som ett resultat tror många experter att Berlin kan ställas inför behovet av en mer självorienterad, egoistisk ekonomisk politik, förhoppningsvis bara på det ekonomiska området. Ett egoistiskt Tyskland i Europa slutat nämligen alltid med världskrig.

Med tanke på EU-medlemskapskriterierna är majoriteten av medlemsländerna i euroområdet inte i stånd att vidta några viktiga åtgärder i händelse av en verkligt ogynnsam vändning i den globala ekonomiska situationen. Närvaron av euro och ECB: s höga grad av oberoende, tillsammans med dess omfattande befogenheter sätter allvarliga begränsningar för möjligheten att påverka enskilda staters ekonomi. I enlighet med de nuvarande kraven i euroområdet måste regeringarna antingen höja skatterna eller sänka statens utgifter, även om det skadar den nationella ekonomin. Formellt finns det en monetär mekanism för att motverka ekonomiska omvälvningar i ett land i euroområdet för att minimera deras konsekvenserna för andra eurodeltagare. Mot bakgrund av abstrakta makroekonomiska indikatorer har denna mekanism fungerat bra fram till nu. Men enligt vad vi bevittnat i Spanien, och sedan i Grekland och Italien, är dess socioekonomiska och politiska kostnader extremt höga.

Under våren utvidgade ECB programmet för förmånslån till banksektorn. Men inflationen ligger stadigt under målet på 2 procent, och räntesatserna, som nämnts ovan, varierar runt noll. Pensionsprogrammet för statsobligationer, särskilt när det gäller Tyskland, närmar sig redan gränsen för vad som fastställs i den nuvarande lagstiftningen. Med tanke på situationen fruktar ekonomer att vid en ny ekonomisk chock helt enkelt att inget manöverutrymme finns kvar för penningpolitiska åtgärder. Enligt mina vänner, pessimisterna, har Europa redan nått denna punkt. Således kan vi för första gången under det senaste decenniet prata om behovet av att använda skattemässiga stimuli. Och det är oklart om besluten, som troligen kommer att vara resultatet av många politiska och byråkratiska kompromisser, kommer visa sig effektiva. Således indikerar de nyligen tillkännagivna planerna inom skatteområdet för enskilda länder en ökning av budgetunderskottet inom euroområdet med upp till 0,8 procent av dess totala BNP 2019, i alla fall enligt The Economist. Medan budgetunderskottet fortsätter att växa i Italien och Frankrike, tappar Tyskland inte hoppet om en liten ekonomisk tillväxt i årliga termer. Optimisterna förväntar sig att finanspolitiska stimulanser kommer att lägga till 0,2–0,3 procent till BNP-tillväxten i euroområdet i slutet av detta år. Återigen beror mycket på Tyskland med dess extremt betydande men flyktiga handlingsutrymme.

Hur tänker Berlin? Tror de fortfarande har två motsträviga tankar om situationen, förmodligen, eftersom det gäller skattemässiga stimulansåtgärder, är konsensus viktigt, tillsammans med en god samordning av åtgärder från Euro-regeringarnas olika länder. Endast i detta fall kunde rädsla för stagnation hindras. Slutligen kräver omfattningen av nödvändiga ekonomiska incitamentsåtgärder en hög grad av politisk trovärdighet. Därför kan det inte uteslutas att en ekonomisk lågkonjunktur i Tyskland skulle kunna orsaka väsentliga förändringar i planerna eller datumen för övergången av den högsta makten som nu är planerad till 2021, för samtidigt som trycket på den europeiska ekonomin fortsätter att växa, kan inte en euroområdes kollaps uteslutas.

För närvarande finns det fortfarande chanser för Tyskland att undvika en lågkonjunktur, om inte i ordets tekniska, så i ordets praktiska mening. Och även i en formellt initierad lågkonjunktur kommer Förbundsrepubliken Tyskland fortsatt att ha den lägsta arbetslösheten bland alla världens länder. Ändå drar fler och fler experter slutsatsen att ekonomin i Tyskland balanserar på randen av lågkonjunktur. Tysklands banksektor är upptagen med att kämpa för att upprätthålla affärer mitt i en situation av negativ avkastning på tillgångar, precis som de flesta banker i andra länder i euroområdet. Varje dag blir det mer och mer uppenbart; för att rädda euroområdet måste de deltagande länderna göra det svåra valet mellan att delegera en del av sin finanspolitiska suveränitet till förmån för det hypotetiska gemensamma, överstatliga finansministeriet, å ena sidan, å andra sidan fortsätta med sina försök, som blir alltmer kostsamma, att motstå konjunkturförändringar i ekonomin enbart med hjälp av ECB: s monetära åtgärder. Exemplet Grekland lockar ingen politiker. Hösten blir ryslig och ruskig.