Krigshingstar och hetsen

Kubakrisen. Oktober 1962. Kriget var nära. Ett drama där Washington upptäckt att Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov hade bistått med installation av ballistiska robotvapen på den lilla karibiska ön. Strunt samma att den framväxande militäralliansen mellan Moskva och den socialistiska regeringen på Kuba var en fråga mellan två suveräna stater, Washington var noga med att sovjetiska missiler inte skulle vara tillåtna någonstans nära sitt territorium. Den dåvarande amerikanska presidenten John F Kennedy såg sig nödgad att gå i krig, även om det innebar att antända osläckbar kärnvapenbrand.

I slutändan löstes detta dödläge, bland annat genom en ömsesidig och personlig förståelse mellan Kennedy och Chrusjtjov kring att ett sådant katastrofalt krig till varje pris måste undvikas. Båda männen visa av erfarenhet från det andra världskriget.  Sovjetunionen drog tillbaka sina missiler efter att ha fått en garanti från Vita huset att de inte skulle upprepa sin invasion av Kuba år 1961. Dessutom lovade Kennedy ett amerikanskt tillbakadragande av missiler från Turkiets territorium som då gränsade till Sovjetunionen.

Spola fram tiden 52 år. Den USA-ledda Nato-alliansen meddelade i veckan att man avser konsolidera sin militära närvaro i Östeuropa, Svarta havet och de Baltiska staterna. På Natos toppmöte i Wales, har Natos sekreterare Anders Fog-of-war Rasmussen krävt ett inrättande av "reaktiva bataljoner" längs med Rysslands gräns kryddat med lite av Natos krigsfartyg och stridsflygplan. Moskva som fått löfte om att Natos gräns inte skulle expandera öster ut har reviderat sin försvarsdoktrin och vidtar åtgärder för att skydda sitt territorium. Vilket är en normal reaktion. Natos obevekliga intrång längs Rysslands gränser börjar bli besvärande. Konflikten i Ukraina har utnyttjats för att ge Washington ett svagt motiv för att intervenera mot eventualiteter i området, och ogrundade påståenden om Rysslands invasion och annektering av ukrainskt territorium spär ytterligare på krigsretoriken.

Ekonomiska sanktioner mot Ryssland tillämpas med samma vårdslöshet som Nato expansionen. Moskva har all rätt att fördöma sådana västerländska agerande som lätt hysteriska och milt verklighetsfrämmande. USA och dess europeiska underordnade har skapat konflikten i Ukraina genom att undergräva den valda regeringen i landet att installera en helt illegitim regim. Den fascistiska karaktären av detta nya system saknar mandat att regera och särskilt regera den pro-ryska befolkningen i de östra delarna av landet, som juntan i Kiev från dag ett föraktat och kallat undermänniskor. Sen juntan i april lanserade sin så kallade "anti-terror operation” har mer än 2500 personer, främst civila, dödats. Några miljoner människor har fördrivits från sina hem. Mycket av våldet härrör från att Kievs militärstyrkor urskillningslösa bombardemang av civila centra runt städerna Donetsk och Luhansk. Det har funnits trovärdiga rapporter om användningen av klusterbomber, vit fosfor mordbrännare och Gradraketer.

Väst står även som vapensponsorer för denna obestridliga statsterrorism mot civila och har abdikerat från allt ansvar för sin inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. Men de nyttjar en krass ironi och skyller Ryssland för konflikten och kaoset.  Oansvariga västerländska regeringar förstärker sedan krisen med provocerande påståenden där de anklagar Ryssland för att iscensätta ett Europiskt storkrig. Återigen är inga bevis presenteras, bara tanklösa påstående, uppdiktade i en febrig fantasi.

Juntan måste emellertid hitta en yttre fiende. För Kievs antiterrorpatruller är i oordning, massdeserteringar av ukrainska soldater över den ryska gränsen, missnöjdhet med sitt uppdrag att döda civila, eller den fullständiga inkompetens som Kievs militära planerare uppvisar gör livet svårt för pojkarna under Ukrainsk flagg. Krisen i Ukraina, som ständigt hotar att hamna utom kontroll i en självuppfyllande krigsprofetia, är resultatet av västerländskt hybris, hyckleri och dubbelmoral. Västerländska ledare verkar paralyserade av en kronisk oförmåga att se sina egna fel och brister oavsett hur fräck dessa motsättningar är.

Kubakrisen ger en upplysande jämförelse med dagens dödläge mellan väst och öst. I det förra fallet, var Washington beredda att störta världen in i en kärnvapenbrand över upplevda ryska militära intrång på sitt territorium, även om Rysslands begynnande närvaro i Kuba utan tvekan var laglig och icke-hotande. Idag, däremot, står Nato-alliansen längs Rysslads gräns, i strid med alla dåvarande åtaganden att inte göra det, och ändå anser sig Washington ha ett privilegium att fortsätta utan några klagomål från Moskva.

Hittills har Moskva behandlat denna exempellösa provokation med beundransvärd återhållsamhet diplomati trots att Vladimir Putin måste känna att han kämpar med trubbiga västerländska mentala motsvarigheter som inte tycks kunna förstå reglerna för schackspelet.
John F Kennedy hade i alla fall en rudimentär förståelse av verkligheten och en grad av empati med sin ryska motståndare Chrusjtjov som så småningom hjälpte till att skingra krigskrisen. Tyvärr kan detsamma inte sägas om Barack Obama och andra ledare i väst idag, som alla verkar förblindas av kronisk krigshets.