Det går utmärkt att slå upp begreppet nationalstat. Nota bene att den svenska definitionen är något annorlunda än det engelska originalet nation state. En multietnisk nationalstat är just det; ett land där flera etniska grupper har etniskt definierade rättigheter,oftast gällande språk och undervisning. T.ex. Finland där svenska och finska är officiella språk, Israel där hebreiska och arabiska är officiella språk och där den civillagstiftningen tragiskt nog är religiös, Eller Kanada där franska och engelska är officiella språk och där franska katoliker har sitt eget skolsystem. Storbritannien och dess Walesare och Nordirländare också med här.
Men när folk skall dela på en stat slutar det emellertid oftast som i Syrien, Libanon, Irak, Jemen eller Libyen. Inte med en ny multietniskt stat. Alla misslyckas, tänk på vad vi européer gjorde i Jugoslavien, Sudettyskland, Cypern, Nordirland, Spanien/Baskien och Ukraina. Lyckade exempel är få;Åland, Tjeckoslovakien och Sverige/Norge. Den allmänna trenden tycks nu vara att multietniska nationalstater är i färd med att sönderfalla i etniska ministater. Cypern och Nordirland bryts sönder av irredentismens krafter. Med andra ord; tvärtemot de gamla marxistiska och de nya islamistiska drömmarna om att avskaffa världens politiska uppdelning i länder faller de flesta isär.
Om man i stället ser till historien, så har faktiskt imperiemodellen lyckats betydligt bättre än den nuvarande multietniska nationalstatsmodellen vad gäller fredlig samexistens. Jämför den relativt fredliga samexistens mellan etniska grupper som i dag slår ihjäl varandra inom de Sovjetiska, Ottomanska eller Brittiska imperierna. Vad gäller imperierna: Visst använde britterna och sovjeterna samt ottomanerna vådligt våld för att hålla ihop sina imperier, men det var först efter Sydasiens självständighet som muslimer och hinduer slog ihjäl varandra i en takt av ca 20-30 miljoner per år. Och visst var Sovjet en våldsstat, men öppet krig mellan etniska grupper förekom inte. Ottomanerna lika så. Bara en påminnelse om att den gångna tidens ondska inte alltid var så ond som vi lärt oss att förstå den.
