Hösten finner mig igen. Säsongen är till sitt väsen klimax för reflektioner som påbörjats under solvarvet, samtidigt som lite melankoli alltid färgar mitt sinnes konturer denna årstid har den slagit mig mer detta år. Jag känner inte bara ärren i mig men även såren i världen. Jag sörjer de vilda människorna, de som leder mänsklighetens stora försök att dämpa och kontrollera jordens puls. Livet i det moderna är en lovsång i bekvämlighet, men en ändlig sådan. Livet är också utan känsla för tillhörighet, förutom en oändlig strävan efter pengar som köper oss mindre och mindre lycka. Livet har lämnat bakom sig alla de ceremonier som en gång band ett folk och gav dem en känsla av syfte; kvar är enbart handel. Om en person inte är engagerad i någon handling som rör köpa eller sälja är de lösdrivare, de är en olägenhet att flytta på. Alla måste delta i samhället, och deltagande består i att bedriva handel. Vi är ett folk som mer och mer isolerar oss i vår personliga domicilet, en förare i en personbil, individuella bås på jobb. Från andras röster gömmer vi oss med hörlurar och från andras ageranden gömmer vi oss bakom skärmar, som kommunicerar utan röster eller ansikten, bara text och infantila piktogram. I stort sett tar aldrig våra händer i höstjorden, våra näsor drar inte in vedrök, våra muskler pumpar inte med mjölksyra annat än i de stålindränkta träningsplatsers neonljus, våra ögon känner inte längre till stjärnljus. 
Vi lever våra liv i en rak linje; cirklarna som folk brukade sitta i är förbytta i köer eller trängsel där vi tysta, och med sänkta ögon undviker att träffa någons blick. Vi lever inte. Vi är bara aktiva i strävan att göra någon annan rik medan vi tjänar tillräckligt för att överleva till nästa löneutbetalning, och sedan är vi passiva. Vi sitter och stirrar, misstar underhållning för erfarenhet, hoppas att titta på andra som låtsas att leva i säsongens såpa. Vad blir människor när vi tar bort allt som gör dem mänskliga? Vad blir av människor som inte längre sjunger? Vad blir av människor när de har lärt sig att världen är tyst och död? Vi snubblar nu blint framåt, i mörker, självklart kan hjärtat och huvudet inte luras för evigt, sprickorna i fernissan är därför även denna melankoliska höst fylld med alkohol, sex, droger, shopping, och en och annan pessimistisk reflektion.
