Ett juridiskt arbete inom regeringens väggar innebär att uthärda alla slags människor och givetvis deras faktabefriade åsikter. I vardagliga debattsammanhang mildras svaren och erbjuds på en lämplig nivå av kontrafaktisk tanke, ligga före det förekommande, ett skämt och lättande av atmosfär innan någon röjer stängda sinnen. Många är dagarna då NATO:s helighet, pacifismens oförmåga eller miljöinnovationens krafter kritiklöst approberats. Komplexiteten i ett problem som omfattar strategiska allianser skulle kräva att en person läser en mängd olika böcker i frågan för att ens ha en grundläggande förståelse för vad de talar om. Det är självklart så mycket lättare att välja ett lag, lära sig några slagord och ta till debatt med en meningsmotståndare beväpnad blott med anekdoter, slagord och oriktigheter. Att vidare förvänta allmänheten har kunskap och språk för att förstå de stora frågorna i vår tidsepok på ett tillräckligt sätt är vid denna tid naivt. Och en sådan förståelse belönas ändå inte, eftersom medierna och det politiska riket använder genvägar, reklamfraser och ett nära förakt för intelligens. Drevets svärd svingas skoningslöst när de behöver skära ner någon som försöker komma in med nyanser i en komplicerad diskussion. Nyanser är dåligt; det minskar lagandan.
Lyssna på den publika diskursen och det är tydligt att själva samhällets berättelse har fragmentiserats, och när man tar hänsyn till detta faktum är det lätt att förstå varför så mycket ilska och aggression översvämmar alla kommunikationssystem. Varje medborgare uppfattar sig vara en representant för det goda i en stor berättelse där det handlar om att undvika en katastrof. Självklart uppfattar de olika åsiktsgrupperna den annalkande katastrofen helt annorlunda; inga gråskalor tillåts; antingen är klimatförändringarna inte är riktiga eller så kan den gröna tekniken kan ge alla på jorden en ständigt uppgraderad levnadsstandard för alltid. Finns dock inget gott eller ont, svart eller vitt, det finns komplexa gråskalor och svåra beslut.
