Att promenera genom en svensk stad bortom stambanorna; helg efter löning blir en presentation av medmänniskan av idag. Hat, ilska, fylla, osäkerhet, rasism, vilsna individer som famlar efter lösningar och framgångsvägar där vi övriga får se hur deras partival låter den nya nationalismen växa sig stark. Sverigedemokraterna har sina väljare givna.
Det som tycks förena de skrikande gatukverulanterna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter inte deras högljudda enkla resonemang.
Det är för mig enkelt att se hur en nation istället i litteraturen kan finna en annan väg, som förenar vår Svenska identitetsgrund, nation, språk, historia, tradition, med dess moderna uttryck av tillhörighet i en globaliserad värld. Det betyder inte att jag accepterar en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån en kommunitär syn på nationen kan bidra till en politik som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum, utan exkludera eller hata de nya medborgarna som vill dela denna värdegrund.
