Litet virus på besök i min kropp och vad enklare rehabilitering än en kopp honung och en ungdomsbok. The Wall av William Sutcliffe tog mig på 304 fängslande sidor från balkongen i Stockholm tillbaka till Västbanken å Israel. Barns sagor är ju ofta upphängda på dikotomier av gott och ont, eller känt kontra okänt. Avvik från den kända vägen till mormors hus, och lärdomen blir att några hungriga rovdjur kommer att avnjuta dina inälvor till middag. Betydligt säkrare är att hålla hårt i mammas kjol, titta åt båda hållen innan du går över gatan samt aldrig någonsin kika efter vad som finns längst in under din säng.
William Sutcliffes bok är då en självutnämnd fabel, som modigt nog är förlagd till dagens israeliska bosättningar på Västbanken, och erbjuder en helt nya typer av "rovdjurliga"-arketyper. När den 13-årige Joshua, som bor med sin mor och styvfar i den fiktiva israeliska bosättningen Amarias, ramlar ner i en tunnel som leder under muren som delar staden, upptäcker han inte de onda troll hans styvpappa har lärt honom att frukta, utan riktiga människor, som lever verkliga liv under knappa förhållanden. Joshua hinner på sin första resa under gränsen uppleva; raserade hus, blodtörstiga busar och självfallet möta en spännande tjej, allt innan han hals över hårfäste flyr tillbaka till säkerheten i det tysta, rena, nybyggda Amarias.
William Sutcliffes bok är då en självutnämnd fabel, som modigt nog är förlagd till dagens israeliska bosättningar på Västbanken, och erbjuder en helt nya typer av "rovdjurliga"-arketyper. När den 13-årige Joshua, som bor med sin mor och styvfar i den fiktiva israeliska bosättningen Amarias, ramlar ner i en tunnel som leder under muren som delar staden, upptäcker han inte de onda troll hans styvpappa har lärt honom att frukta, utan riktiga människor, som lever verkliga liv under knappa förhållanden. Joshua hinner på sin första resa under gränsen uppleva; raserade hus, blodtörstiga busar och självfallet möta en spännande tjej, allt innan han hals över hårfäste flyr tillbaka till säkerheten i det tysta, rena, nybyggda Amarias.
På många sätt är denna bok en klassisk; ompröva sanningar från barndomen bok. Det är också en berättelse om uppror, mot inte bara Joshuas auktoritära sant och intensivt troende styvfar, men också mot pojkens mamma, vars värld rasade när hennes första man dödades i arméns tjänst, och som drog sig tillbaka in i sin andra makens värld av bön och underkastelse.
Även om Sutcliffe i mycket skyr platsnamn för att hålla den allegoriska inslagen i boken närvarande, har han i romanen lagt in mycket igenkännligt till nuet i de uppdelade områdena på Västbanken. Och även för en insatt och van Västbanksresenär, ramar boken på ett bildande sätt in en stor fråga; det israeliska anspråken den mark som de krigsvann 1967, i ett generationsskiftes sammanhang. Ett sammanhang där frågor som; är en tvåstatslösning värt att debattera med grasserande övertygelser om gudomliga rättigheter? Finns det utrymme på vardera sidan för icke-extremister? Vad man ska göra med de människor som inte är fanatiker eller terrorister, som bara försöker leva sina liv i stället för att avliva andras?
The Wall gör en modig insats att redovisa svaren från olika intressenter i konflikten. Inte bara israeler kontra palestinier, men också den religiösa kontra sekulära, de envisa ockupanterna kontra de motsträviga värnpliktiga. Jag vet, via mina vänner på båda sidor muren, att det finns människor som Joshua som är fokuserade på att leva och som har hunnit bli trötta på den oändliga upptrappning i kampen om det oheliga landet. Kanske kan en fabel utan svar på gott-kontra-ont, vitt-kontra-svart som dramatiseras in i en väv av det verkliga livet, som oftast är grått, vara en väg in till framtida konfliktlösningar på Västbanken? Vissa politiker borde i alla fall läsa The Wall.
