Spenderar just denna vecka tillsammans med Sherlock Holmes samlande verk, del två, men nu när den härliga högluftiga hösten slår till så kommer jag väcka upp min sovande, vilande ryska själ. Det gör mig alltid något fundersam varför jag ibland slutar mata min natur med de förunderliga skrifter som granen i öst producerat, men oftast tar de mig tillbaka på ett mycket lätt sätt; tillbaka till den tid då jag förbrände och förbrukade min geist genom att sluka mästarna. Dostojevskij, Nabakov, Bunin, Pasternak, Leskov, Gogol, Tolstoy, Babel. Jag vill genast tala om för alla läsare av denna text att deras liv inte kommer att vara komplett förrän de har läst en
Bröderna Karamazov eller en
Mästare och Margarita, de tjocka luntorna av religion, rationalism, nihilism, galenskap, livsglädje, leda och mord kanske inte är för alla, men den ryska magiska realismen är fulländad. . .när koden knäckts.
Tror skälet jag återvänder österut gång på gång är att jag alltid hittar något nytt i böckerna; nya färgstarka karaktärer, en bra historia invävd i historien; helt enkelt en maximalistisk energi som bär dig framåt. De flesta ryska författare är verbala virtuoser, om än en del lite rättfärdig och predikande men i de korta novellerna de nästan samtliga producerat hinner detta aldrig framträda. Så varför inte smaka på Gogols
Kappan till nattlektyr?
Lite ont om kvinnliga ryska författare erkännes. De enda som jag verkligen kommer att tänka är poeterna Achmatova och Tsvetaeva. Förvisso finns det mer samtida kvinnliga författare, Tatiana Tolstaya och Ludmilla Petrushevskaya, men ärligt talat, deras verk är inte i närheten av vad guld- och silveråldern i rysk litteratur presterade.
Jag tycker att litteraturen, som inget annat, har kapacitet för att belysa en kultur och dess historia. Rysk litteratur öppnar särskilt bra några annars stängda fönster, inte bara in i den ryska själen, men även mänsklighetens psyke i stort. Så om du inte har läst någon, få gjort. . .och börja gärna med
Mästaren och Margarita.
