Det finns emellertid vissa funderingar som väcks kring Nafisis beskrivning av Iran och revolutionen; det främsta traumat är tydligt införandet av slöjan över hennes kropp, men det känns hur hon, som ett resultat av hennes återvändande till Iran, hennes långa alienation från sin nationella, kulturella, sociala och politiska identitet som en iransk kvinna, antar ett alltigenom orientalistiskt tankesystem. Inte minst känner jag det i den representation av arketyper som tecknas av författarinnan; alla iranska revolutionära muslimska män och kvinnor är endimensionella och lätt illvilliga, i sin skildring av islam som en religion kan inget reformeras, trots att Shia-grenen av Islam traditionellt har varit den mest reformerta, och all post- revolutionär politisk reformation förlöjligas. En syn som skiljer sig mycket från andra Iran kännares idéer om att islam och demokrati är förenliga.
Lolita i Teheran är en berättelse med en cynisk, humorlös och halvt hånfulla attityd till alla som har olika åsikter än berättaren. Hennes svartvita, ”vi” och "dem" är nästan Bush:sk i sin absolutism, och precis vad hon fördömer och föraktar i muslimska grupper och studenter påvisar hon ibland själv . Jag som läsare känner mig distanserad av all bitterhet och utsatthet hos berättaren.
Vidare så kan jag, som den historiskt nyfikne nörd jag är, vid en läsning av Lolita i Teheran, notera ett komplett exkluderande av den amerikanska historiska inblandningen i iranska inre angelägenheter. Det allmänt kända faktumet att väst beväpnade den irakiska regeringen mot Iran, snedvrider Nafisi genom att hävda att Saddam Hussein startade kriget. Det är tydligt hur Nafisi antar en behaglig dubbelmoral där hon värdesätter den västerländska kulturen och traditionerna och devalverar den Persiska och Levantiska. Iranska soldaternas försvar av sitt territorium är ingenting annat än dårskap och amerikanska soldater får sitt beröm och sina ädla motiv okritiskt tillskrivna sig. Det västerländska och amerikanska är bra, Orienten och allt det iranska är orätt, fult och avskyvärt. Förstår att hennes svärmeri för den amerikanska dominanta ideologin kan vara en bidragande orsak till henens bok är en bästsäljare mer än andra. Jag däremot föredrar Shirin Ebadis: Awakening: A Memoir of Revolution and Hope som ger en mer balanserad bild av Iran efter revolutionen, men med rätt glasögon är Lolita en läsupplevelse, inte minst för litteraturläsare.
