Hur märker vi av ett krig? Ibland inte alls. Eller oftast inte. Hur påverkas vi av lidande 1000 mil bort, 100 mil? 10? 1 mil? En morgon för ett antal år sedan promenade jag längs stranden i Tel Aviv, lätt blicken glida ut över Medelhavet och såg ovan horisonten militärplan som flög lågt över vattnet söder över, förbi Jaffa och mot Gaza; bestyckade, på färd mot förödelse. Noterade då att ingen ryckte till eller ens tittade upp. Ingen på stranden i hotellens skugga verkade irriterade eller störas av flygplanen som flög mot Gaza, där tusentals hade dödats och skadats, där sjukhus, skolor och skyddsrum höll på att förstöras. Plötsligt strax efter ljöd nittio sekunders sirenen, en varning, om nittio sekunder kunde en raket slå ner i Tel Aviv. Den stilla, fuktiga förmiddagen vaknade. Människor på stranden började skrika, gripa tag i barn och springa mot mig och hotellen bakom mig på strandpromenaden. Hotelldörrarna öppnades när hela stranden strömmade in i deras lobbyutrymmen, alla pratade snabbt och flämtande kraftigt.
Alla väntade spänt men förmodligen slog raketerna ner i havet. Jag minns att jag tittade på folket i hotellets lobby, de flesta fortfarande i badkläder, rummet fullt av adrenalin. Jag tänkte på de scener av total förstörelse och ödeläggelse som utspelades bara åttiofem kilometer söder ut i Gaza, bilder som många i det rummet inte hade sett, eller ens skulle se på nyheterna. För många i denna hotellets lobby verkade dock detta irrelevant. I detta ögonblick hade deras liv störs, de kände sig hotade och rädda. I detta ögonblick, är det krig. Inte innan sirenen ljuder känner du att det finns en fiende.
