Gamla sanningar

Sanningen finns idag presenterad för oss i ett antal böcker. Författade av mer eller mindre påtända heliga dårar för tusentals år sedan; de var uttolkare av de profetiska religiösa grundarna de berättade sagor om enskilda personer, Gautama Buddha, Jesus från Nasaret, Muhammad, och så vidare som därmed omformas i bilden av sin religion. Det som däremot ofta glöms bort är att judendomen omformades i ljuset av den zoroastriska religionen som utövarna fick sig till livs efter den babyloniska fångenskapen. Judendomen var inte monoteistisk förrän judarna plockade upp den vanan från sina zoroastriska persiska befriare och en hel del andra drag av sin religion fick de med sig efter tiden i exil, till exempel de omfattande kosttabuna som också har zoroastriskt ursprung.
En rad olika faktorer separerar de profetiska messianska religionerna från äldre polyteistiska religioner som sedermera utmanövrerades i större delen av världen, men en av de viktigaste punkterna är skillnaden i värdeomdömena kring det mänskliga beteendet, eller som vi brukar kalla dem dessa dagar; moralens dömande normer. Gudar och gudinnor som en gång figurerade i de hedniska religionerna är i stort sett inte mer moraliska, eller är intresserade av moral, än de naturkrafter de kommenderar och representerar; möjligen hade Zeus och Odin lite krav, till exempel att de skulle straffa dem som bröt mot traditionella regler för gästfrihet, men det var inte mer än det. Gudarna som är centrala i de flesta profetiska religioner däremot är helt fixerade vid sitt moraliska omdöme som de ska pracka på människorna.  De gamla religionerna gav via sitt panteon av gudar människan kapacitet att döma mellan gott och ont utan hjälp, det hävdades inte att det är därför alla måste följa de regler som fastställs i skriften som den tolkas av de religiösa specialisterna och deras tro.
Vidare tolererades ateismen innan de monoteistiska tog över. Givet var det då, liksom nu, en som ateism kom i olika former och i varierande styrka och antika ateister kämpade även de med det många människor fortfarande ifrågasätter i dag; hur man ska hantera problemet ondska, och hur man ska förklara de aspekter av religion som verkar alltför osannolikt. Läs här gärna Anaximander och Anaximenes, som försökte förklara varför fenomen såsom åska och jordbävningar faktiskt inte hade något att göra med gudarna och inte minst den kända författaren Euripides, vars pjäser är öppet kritisk till gudomlig kausalitet.

Den kanske mest kända gruppen ateister i den antika världen, epikuréerna hävdade att det inte fanns något sådant som predestination och förkastade idén att gudarna hade kontroll över människors liv. Den gamla ateismen upphörde dock eftersom toleranta polyteistiska samhällen ersattes av monoteistiska kejserliga krafter som krävde ett accepterande av en enda sann Gud.
Roms antagande av kristendomen i den 4: e århundradet var seismisk eftersom då användes det religiösa absolutismen för att hålla samman ett rike. Det senare romerska rikets ideologiska energi förbrukas sedan på att slåss mot förment kätterska övertygelser, ofta andra former av kristendomen. I ett dekret från 380 e.Kr. slog Kejsare Theodosius fast en distinktion mellan katoliker och alla andra; som han klassade dementes vesanosque. Sådana dogmer lämnade inget utrymme för tvivel. Vi kan inte bevisa eller motbevisa, om ateism är sanningen, men denne bloggare har en stark övertygelse som har hårdnat genom åren att den kulturella och religiösa mångfalden och en mycket fri debatt är nödvändiga inslag för att uppnå ett gott samhällsliv.