Tappade tillfälligt synen för åtta år sedan, och jag kan fortfarande hålla min vänster hand ovan för en låga utan att känna smärta och min droppfot slår till vid oregelbundna stunder. Kryddar även min vardag någon gång ibland med smärtsam nervfeber i höger ben vilket begränsar mitt rörelseomfång jämfört med, säg, en gymnast eller en idrottsman eller för den delen din genomsnittliga 41-årige kille.
Visst; knappt jag kan krypa uppför en trappa ibland, men det betyder inte att jag inte ska sträva efter att vara så frisk som jag kan givet mina ändå få kroppsliga begränsningar. Ibland behöver vi påminnas om att hälsa handlar om perspektiv, och om vi vill vara funktionsaktiva måste vi sträva efter att ständigt vara den mest hälsosamma versionen av oss själva, givet brutna ben, sjukdom, vårtor och annat. Personer med sjukdomar, funktionshinder och brutna ryggar lever som hälsosamt som möjligt i enlighet med deras individuella situationer. Det är också värt att notera att när jag numera tänker jag inte om min ungdoms fåfänga muskler eller förbättradepersonbästa i konkurrens med andra. Rekorden är slutresultat på tydliga träningsdestinationer. Men hälsa är egentligen inte ett mål; det är ett medel. Aldrig igen kommer jag bestiga bergen Kebnekaise eller Hermon, aldrig cykla Öland runt men det betyder inte att jag känner mig besegrad och bruten. Nej, det betyder att jag måste ta hand om det lekamen jag nu har, förse mig med regelbunden statusuppdatering, lite stretching, regelbunden motion, lite kostkoll och enstaka kiropraktorbesök, samt tillräcklig sömn och daglig meditation. Små åtgärder som utan funktionskläder och nya rekord kommer hjälpa mig njuta av resan framåt mot nya erfarenheter och möten.
