Ett tillkännagivande: jag är en expert på att vara friskt sjuk, en ofrivillig modern Damokles under Dionysios av Syrakusas svärd. Många undviker detta öde. Även efter att du stiger upp återställd efter en influensa kommer majoriteten fortfarande vara amatörer på det degenerativa sjukdomsspelet jämfört med vi proffs. Precis som alla andra utvecklande faser är det ett helvete av mental motgång att lära sig leva igen, men jag är nu övertygad om att det har sina gottgörelser, för mig har det i alla fall varit så.
Jag tvivlar på att jag skulle ha skrivit en endaste rad, eller skulle ha haft möjlighet att skriva en läsvärd text, om inte några mindre sorgespel i livet hade slagit ur mitt sinne från de normala gamla hjulspåren. Allvarlig sjukdom är en bra sak för sinnet. Det är alltid värt det; efter den akuta fasen. Det är något av ett uppstigande i det hela, självdisciplinen och självrannsakan. Det är en av de få erfarenheter som du heller aldrig hade, eller kunnat ha haft fram tills diagnosen. Så min åsikt är att vara tacksam för förändringen. Den lilla värk och försumbara smärta samt minimala funktionshinder spelar ingen roll; åtminstone inte för någon annan än mig själv, och inte heller har det någon nedrivande effekt på förhållandet till de kreativa mentala processer som startas.
