Jag är en läsare, och jag läser helst; Andrei Makinë och detta är fortfarande sant, även om de senaste av hans böcker som översätts till engelska inte var riktigt lika bra som de tidigare, framför allt hans: A Life Music. Men lyckligtvis fick jag denna januari njuta av en ny, kort och vacker bok. Brief Loves that Live Forever. Att läsa Makine skänker glädje, det ger mig samma känsla som att bevittna en vacker uppsättning av Körsbärsträdgården; Makine påminner om det Tjechovska, det är samma skönhet, melankoli, patos och humor.Hans senaste boken består av sju episoder, som alla i sig är en vacker novell; komplett i sin litenhet. Ändå skapar han en än vackrare helhet, och inte bara för att de har samma berättare, för de är alla sju effekten av en kumulativ ordskönhet. Budskapet i varje episod är detsamma: att livet, vår existens, oavsett hur fruktansvärt görs levnadsbart i de små transcendenta stunder av skönhet som erbjuds. Stunder där man upplever en intensiv och ren kärlek till en annan. Allt Makine har skrivit är en variant på detta tema; han söker efter glimtar av det paradis vi aldrig slutar sträva efter men inte nå.
I de små berättelserna får vi oss till del historien om Sovjetunionen, härliga löften om lycka, de förrådda finns redan i nästa generation. Under de första och sista historierna möter vi en dissident, som med en hackig hosta, är man på väg mot ålderdom och död fast han bara är i fyrtioårsåldern. Hans brott, begånget när han var ung, är att ha genomskådat den hycklande socialistiska charaden, och vid ett tillfälle ha postat plakat föreställande partiledarna och medlemmar i nomenklaturan med grisansikten. Först var han sporrad av flickan han älskade; sen sporrad av frihetslängtan.
Berättaren själv var däremot uppvuxen på ett barnhem, i en tid då, efter det stora fosterländska kriget och Stalins död, det fortfarande var möjligt att hoppas på en lysande framtid för alla och envar. Ändå visade sig även drömmen vara en grym parodi på livet. För även i Sovjetryssland finns stunder av skönhet, glimtar av vad som kunde ha varit, och bevis för kärlekens frälsande kraft. Det finns en underbar scen, någon gång på 1980-talet, när berättaren, återhämtar sig från de sår som han fick i en helikopterkrasch i det afghanska kriget, följer med en entusiastisk ung dissident till den största äppelträdgården i världen. Hon är där för att visa honom regimens dumhet. Träden i denna fruktträdgård har planterats för nära varandra. Odlingen är steril; det blir inga äpplen. För henne är detta den perfekta bilden av den sovjetiska staten. De når i mitten av de obrukbara en fontän, som kan vara under uppbyggnad, men har i själva verket övergivits. Ruiner och sterilitet men ändå finns förfallets och naturens skönhet till beskådande, till läkande för vår berättare.
I den sista berättelsen låter Makine berättaren återvända till Ress, mannen som såg ledarna som grisar. Han är mannen som vet att i den historiska flodvågen, i duellen mellan det sköna och det tärande så finns det ingen segrare. Regimer förändras, men vad som förblir oförändrat är människans önskan att äga allt, att krossa sina kolleger, att förfalla till att med en dömande likgiltighet mörda och förtrycka. Men trots denna krasshet låter Makine oss ändå se att detta inte är hela sanningen om livet, vilket kan, oavsett omständigheterna, belysas med stunder av skönhet och det berikande av kärlek vi alla utsätts för i små doser genom evigheten.