Den senaste tidens händelser i Österled, såsom den störtade regeringen i Ukraina, utbrytningen som Krim gjorde och deras senare beslut att gå med i Ryska federationen, den efterföljande militärkampanjen mot civila i östra Ukraina, västs sanktioner mot Ryssland, och nu senast, attacken på rubeln, har kastat in Ryssland i en övergångsperiod; det ryska samhället är åter, som redan Churchill talade om, för många i väst ett gåta inlindat i det mysterium. Emellertid är denna brist på förståelse en betydande nackdel för att Europa ska kunna förhandla fram ett slut på denna kris.
Det är viktigt att påminna om att före förra årets händelser var ryssarna ganska nära att betrakta sig själva som bara ett annat europeiskt land, de har nu istället påmint sig om att de egentligen är en distinkt civilisation, med olika civilisationsrötter, Ryssland är Bysans istället för Rom, en arvtagare till Bysans som i århundraden varit föremål för samordnade Västliga ansträngningar att förstöra minnet av det tredje Rom, vare det Sverige, Polen, Frankrike, Tyskland, eller någon kombination av ovanstående. Den ryska karaktären har en specifik uppsättning föreställningar om sig själva, som om inte tillräckligt förstått, sannolikt kommer leda till katastrof för Europa och världen.
Bysans är nämligen inte något mindre kulturellt inflytande på Ryssland, Bysans är i själva verket nyckeln. Bysantinska kulturella influenser, som kom tillsammans med den ortodoxa kristendomen, först via Krim, födelseplatsen för kristendomen i Ryssland, sedan genom den ryska huvudstaden Kiev, samma Kiev som nu huvudstad i Ukraina, tilläts Ryssland hoppa över ett millennium eller så av kulturell utveckling. En utebliven renässans en uppskjuten upplysning. Influenserna som kom och blev kvar inkluderade istället ogenomskinliga och tungt byråkratiska styrelsesätt, något som vi västerlänningar, som älskar öppenhet, finner så irriterande, tillsammans med många andra saker. De religiösa och kulturella olikheterna gentemot Europa har därefter bestått och till och med bitvis förstärkts: den cykliska tidsuppfattningen, uppståndelsen och därmed påsken som den största helgen, framhävandet av ritualen, den positiva människosynen, förkastandet av den antika världen, det nära förhållandet till naturen, fjärmande från vardagslivet, den absoluta värdeskalan, förekomsten av vandrarmunkar och heliga dårar. Ryssarna ser Moskva som det tredje Rom, efter själva Rom och Konstantinopel, och detta är inte ett helt tom påstående. Den ryska civilisationen har det lyckats absorbera hela det klassiska arvet, sett genom en distinkt östlig lins, men den stora nordliga kalla miljön har förvandlat detta arv till något radikalt annorlunda som om det ska förstås måste studeras. En bra början för detta är att läsa in sig på
Per-Arne Bodins böcker.
