Det finns i den pågående försvarsdebatten inslag av ett krigskulturs hyllande, som i förlängningen förvisar kapaciteten till mänskligt medlidande. Det talas i försvarsfrågor i termer som glorifierar självuppoffring och död. Den ser smärta, rituell förnedring och våld som en del av en initiationsrit, en rit in i en snedvriden manlighet. Försvarspolitiker hyllar en krigskultur som bara idealiserar krigaren. Det förringar de som inte uppvisar krigarens dygder. De letar efter lydnad och lojalitet. De straffar dem som sysslar med självständigt tänkande och kräver konsensus i synen på vad ett försvar ska vara. De upphöjer atrocitet och död till en dygd. Denna kultur, när den infekterar samhället, förstör allt som utgör en upplyst civilisation och riskerar bli demokratifientlig. Den empatiska förmågan, möjligheten att odla visdom och förståelse, utveckla känslan för tolerans och respekten för olikheter och även kärlek krossas hänsynslöst.
Det medfödda barbari som förespråkas är att krig och våld är nödvändigt och motiveras av politisk sentimentalitet kring; rasen, nationen, flaggan samt en perverterad religion som välsignar sina krigare, vare de korsfarare, jihadister eller samsoniter. Denna sentimentalitet främjar en naken nationell narcissism. Fakta och historiska sanningar, då de inte passar in i den mytiska visionen om nationen och stammen, kasseras. En dissident blir förrädare. Alla motståndare är gudlösa, antidemokratiska och drakoniska. Försvarspolitiker i alla länder drar sin kraft från en djup källa som porlar genom vårt samhälle; de sätter tillit till tron att vi kan återvinna maktbalans och förlorad nationell ära genom att omfamna fascism.
