i tystnadens immiga spegel.
hon var gjord av måne, brons och alabaster.
inåtvänd kammade hon sitt hår
och av dimma var hennes blick,
obeveklig i dröm och verklighet.
det är musan som skall döda mig, tänkte jag,
ta mitt hjärta, min röst i beslag,
allt som jag inte ville förlora
och till mitt fördärv hade hon långt innan
svurit att slita mig i stycken.
det var musan som skulle stöta dolken i mig
och mäta ut sin tid efter det blod
som vällde fram ur mig. och jag förlorade.
till mitt fördärv förändrades på nytt
den oberörda musans tillstånd
och den sällsamma glansen blev livlös,
gjord av måne, brons och alabaster,
som i en övergiven krater,
när musan i sin spegel visar natten
och stirrar på oss med ögon utan pupiller.
Vasco Graça Moura
