Ateistens behov av helighet

De i den förindustriella världen som hamstrade ägodelar och vägrade att omfördela förnödenheter och mat, de som vände ryggen åt de svaga och sjuka, de som levde enbart för hedonismen och sin egen makts skull, var föraktade. De som i dagens moderna samhälle är tillskyndare av det udda, neurotiska eller excentriska, de som kopplar samman intrycken från den prosaiska värld av objektiva fenomen för att se vad andra inte kunde se, är föraktade idag. Drömmar och visioner var och är genomtänkta sätt att ansluta bakåt till våra förfäders visdom, en tillgång som var en integrerad del av tillvaron i avlägsna tider. Status förlänades baserat på graden av personligt hjältemod inför omsorgen av de svaga och fattiga. Potentialen för illvilja, hat och ondska minskades genom att berättelserna såg det som en form av andlig smitta.

Tänker ibland att endast denna förmoderna etik kan rädda oss när vi går in i en framtid av ekonomisk osäkerhet och vi som en värld och en mänsklighet ska uthärda de katastrofer som följer av klimatförändringarna. Det sociala och ekonomiska livet kommer åter att bli gemensamt. De lustar kapitalismen släppt loss måste tämjas eller förstöras. Och det kommer att bli en återhämtning av vördnad för det heliga, själva grunden för förmoderna samhället, så att vi kan se varandra och jorden inte som objekt att exploatera utan som en levande varelse som ska vördas och skyddas. Detta innebär att vi redan nu måste inympa en helt annan syn på det mänskliga samhället.

Våra största orakel har genom historien försökt förmedla denna visdom. William Shakespeare beklagade förlusten av de hedniska ritualer som utrotas av reformationen. När Shakespeare var en pojke upplevde han de religiösa festspel, karnevalspjäser, helgonhelger, festmåltider vid majfirandet och berättelser om mirakel som utgjorde grunden för trossystemet under den medeltida katolska kyrkan. Puritanerna, denna ondsinta ideologiska förtrupp för dagens teknologiska kapitalistiska ordning, skulle småningom skulle förbjuda eller kraftigt försvaga alla dessa skådespel, och de förde krig för att befria människan från dessa förmoderna planmässigheter.

London förbjöd 1596 uppförandet av pjäser inom stadsgränsen. Teatrar var tvungna att flytta till den södra sidan av Themsen. Puritanerna stängde sedan Londons teatrar. År 1644 rev puritanerna ner Shakespeares Globeteater. Inom fyra år hade alla andra teatrar i och runt London också förstörts. Puritanerna förstod, på ett sätt som kanske är förlorad för oss i dag, att Shakespeare undergräver moderniteten. Shakespeare skildrar spänningen mellan det förmoderna och det moderna. Han ser framväxten av det moderna som potentiellt farligt. Den förmoderna berättelsekonsten har reserverat en plats i världsalltet för vår mänsklig fantasis kraft. Den nya, moderna, machiavelliska etik för egenreklam, manipulation, byråkrati och sveket blir hos Shakespeare personifierad av Iago, Richard III och Lady Macbeth, de som deformerar det mänskliga samhället. Shakespeare levde under en tidpunkt då den moderna världens teknik gjort det möjligt att skaffa sig vapen med sådan oöverträffad kraft att den kunde erövra hela imperier, inklusive Amerika och senare Kina. Detta hade i sin tur ingjutit kraft i tron på berättelsen att människan genom våld kan stå redo för en nya sekulära religion. Han fruktade människans demoniska makt.

Han vara bar ett av många orakel som var vördade i förmoderna samhällen, och bör läsas även idag. Dessa orakel var i kontakt med verkligheten och krafter som låg bortom den empiriska. Alla samhällen har och hade sina orakel; tänk Thomas Paine, Emma Goldman, WEB Du Bois och James Baldwin, men de är i ett modernt samhälle marginaliserade, förlöjligade och ofta förföljda. De som talade med samma kunskap i det indianska samhället, eller från Delphi i antikens Grekland, var ine ställda i kylan, trots att de inte nyttjade det kliniska språket baserat allena på vetenskap och förnuft. De talade istället den dunkla kärlekens språk; ömhet, tålamod, rättvisa, förlösning och förlåtelse. De hyllade, och uppmanade oss alla att hylla, de mystiska otillfredsställande tillstånden i den mänskliga existensen. Ett samhälle som förlorar sin respekt för det heliga, som struntar i sina orakel och avskiljer sig från kraften i människans fantasi, säkerställer sin utplåning.

Förnuftet möjliggör beräkningarna, vetenskapen och de tekniska framstegen som gett oss den industriella civilisationen. Men förnuftet lyfter oss inte, det behöver inte heller sätta oss i kontakt med det spirituella. Det tillåter oss inte att tygla våra självdestruktiva drifter. Herman Melville, Fjodor Dostojevskij, Emily Dickinson, Marcel Proust, James Joyce och Samuel Beckett hånade alla myten om mänskliga framsteg och vår kollektiva galenskap, vår moderna hybris. De, liksom Shakespeare, varnade för att ensidiga teknologiska framsteg utan medmänskliga framsteg deformerar oss.

Prospero i Shakespeares Stormen är herre över en förtrollad ö där han har absolut makt. Han håller den primitiva Caliban och anden Ariel som sina slavar. Pjäsen handlar om frihet, kärlek och förmåga till förundran. Det påminner oss om att makten vi hedrar kan vara en monstruös ondska, en ondska som blir norm om vi inte påminner oss om varför vi hedrar något. Det finns få begränsningar i vildmarken, ett tema som senare även undersöks av Joseph Conrad. Fantasins kraft segrar i alla fall i  Stormen, därför att de som var bundna till sina sinnen, sin fantasi och sina lustar var underkuvade. Men utomlands i de amerikanska kolonierna, som Shakespeare väl visste, fanns redan embryot till de mörka passionerna, ett förkroppsligade av Calibans och de onda hertigarna av vår värld som redan då hade utlöst en orgie av girighet, stöld och folkmord.

De som dyrkar jag:et , kärnan i den moderna, begår andligt självmord. Kär i sig själv efter att ha sett sin spegelbild i en damm, är Narcissus dömd, eftersom många i den moderna världen är fast i samma fåfänga är oraklen av idag de kändisar som vill fylla sina behov av beundrare och smickrare. Narcissister som behärskar konsten att manipulera, förföra och kontrollera. De undflyr empati, ärlighet, tillit och öppenhet. Det är en form av kollektiv sjukdom som kväver vår jords förmåga att leva.

Det är genom att fantasin stimuleras av berättandet som vi kan nå de mörka regionerna av det mänskliga psyket och möta vår egen dödlighet, se vår kosmiskt korta existens. Det är genom fantasin vi kan återvinna och visa vördnad och släktskap med gångna och kommande generationer. Det är genom fantasin som vi kan se oss själva i våra grannländers flyktingar och andra levande organismer på jorden. Det är genom fantasin som vi kan föreställa oss andra sätt att bilda ett samhälle på. Den triumferande moderna utilitarismen, implanterad genom våld, krossade idén om den mänskliga fantasins kraft. Det förslavade oss till kulten av jaget och tillväxten. Och med detta slaveri kom en oförmåga att se bortom det glittrande, blinkande distraktioner som fyller våra skärmar, ett av de centrala temana i Kung Lear.  Fantasin är varken är det språk som talas av naturen eller det språk som människan använder, men som kräver att båda kommunicerar samtidigt, mediet av gemenskap mellan de två, som fåglarna, oförmögen att förstå tal av människan, och människan, oförmögen att förstå fåglarnas sång, men ändå finns längtan att kommunicera och komma överens om en melodi som består av ljud som de båda kunde förstå; kanske en röst i det rinnande vattnet för fågeln eller sången av vinden i vårträden för människan. Fantasi är den elementära tal i alla sinnen, det första och det sista, av den primitiva människan och av poeterna. Att påminna oss om fantasins kraft är ett första steg mot det goda post-industriella samhället.

Den mänskliga fantasin accentueras av visionerna som finns i berättelser och böcker, naturen samt ritualer som sker inom ett samhälles gemensamhet; allt suddar ut gränserna mellan jaget och världen. Denna förmåga att få kontakt med det heliga eller spirituella är vad tillexempel Percy Shelley menade när han skrev att poesi, han om någon lyfter slöjan från den dolda skönheten i världen och gör om bekanta saker till ting vi inte kände. Vi påminns i det ögonblicket av det underbara i liv och vår obetydlighet i det väldiga kosmos, påminnas om att vi är drömmar för kommande generationer. Alltför ofta får människan denna visdom kommer för sent, som när Othello står över den döda Desdemona eller Lear över hans avrättade dotter, Cordelia. Denna visdom gör då nåd möjligt. Sånger, poesi, musik, teater, dans, skulptur, konst, fiktion och ritualer flyttar människor mot det heliga. De bana väg för omvandlingen. Den prosaiska världen av fakta, data, naturvetenskap, nyheter, teknik, affärer och militär är avskuren från mysterier, skapande och existens. Vi kommer att antingen att få igen denna fantasi, denna kapacitet för det heliga, eller vi kommer att försvinna som art. De som drömmer om mig i framtiden när jag är borta får facit.