Dårar i Kristus

Gemensamt för kulturer som uthärdar är att de samtliga skapar sig ett skyddat utrymme för dem som ifrågasätter och utmanar nationella myter. Konstnärer, författare, poeter, aktivister, journalister, filosofer, dansare, musiker, skådespelare, regissörer och avfällingar skall tolereras om en kultur ska kontra katastrof. Medlemmar av denna intellektuella och konstnärliga klass, dagens arvtagare till den ryska traditionen av; Dårar i Kristus, som oftast inte är välkomna i de politiska salarna där medelmåttigheten är triumferande, tjänar inte längre samhällena som profeter. De avfärdas av makteliten som subversiva eftersom de inte anammat den kollektiva självdyrkan. De tvingar oss att konfrontera ogranskade antaganden, antaganden som om de inte utmanas, lätt leder till förstörelse. De utsätter landets styrande eliter för frågor, de artikulerar meningslösheten i ett system byggt på en ideologi av oändlig tillväxt, de undrar om den oupphörliga exploateringen och ständig expansionen är nyttig. De varnar för karriärisms gift av och det meningslösa i sökandet efter lycka i att rikedomar. De får oss att möta oss själva, de utmanar de enkla klichéerna som vi använder för att beskriva nationen vi lever i, de exponera vårt nationalistiska mörker, våra brott mot grannländerna och vår okunnighet om effekterna av tillväxtekonomin. De erbjuder med sina frågor möjligheten till ett liv med mening och ger oss förmågan för systemtransformation.

Mänskliga samhällen ser vad de vill se. De skapar ur en blandning av historiska händelser och fantasi nationella myter om en överlägsen identitet. De ignorerar obehagliga fakta om sitt självförhärligande. De litar naivt på linjära framsteg mot en evigt växande dominans över världens resurser.  I denna mars mot ruinens rand kan en kultur förlora sin förmåga att tänka, de styrande vill sätta en agenda och effektivt tystar de oliktänkande röster, regeringarna i EU ger inför Europaparlamentsvalet folket en lugnande blandning av fakta och fiktion om framsteg och stordåd som ska komma. Står de oemotsagda undviker de punktering på sitt självbedrägeri. De för ett intellektets krig på täckhet och sanning. De avskaffar det heliga. De lämnar oss blinda. Vi är vilse på havet i en stor storm. Vi vet inte var vi är. Vi vet inte vart vi är på väg. Och vi vet inte vad som är på väg att hända oss.

Vår kollektiva förmåga till självbedrägeri finns alltid ibland oss. Om natten kunde den Syriska medelklassen i Damaskus höra skottlossning. Men de var de sista att fly kriget, det hände inte Syrien. Ett upplyst land. Denna blindhet finns även i Europa; den sönderfallande infrastrukturen, de övergivna fabrikerna, raderna av rensad lagerlokaler, nedläggningarna av bibliotek, skolor, brandstationer och postkontor, det vi fysiskt ser lämnar vi osett. Den snabba och skrämmande försämringen av ekosystemet, de höga temperaturerna, torkan, översvämningarna, förstörelsen av grödor, smältande polarisar och stigande havsnivåer är alla samma tacken som vi psykologiskt blundar för.

Här har tidigare generationer av ifrågasättare gett oss historien om Lear och berättelsen om Oidipus, båda verk som handlar om att uppnå denna inre vision. Det handlar om moral och intellekt som är förblindade av maktlysten empirism och egoism. Det handlar om att förstå att den mänskliga fantasin är, som William Blake såg, vår manifestation av evigheten; Kärlek utan fantasi är evig död . Dårarna i Kristus låter saker osynliga för majoritetens syn blir synliga. Men dessa saker är inte framtagna på faktiska grunder eller heller för den delen empiriskt. De är inte skapade i de nationella myterna om ära och makt. De uppnås inte med våld. De har inte kommit till igenom kognition eller logiska resonemang. Dårarnas budskap är immateriella. De talar om skönhet, sorg, kärlek, sökandet efter mening, kampen för att möta vår egen dödlighet och förmågan att möta sanningen. Och kulturer som inte följer dessa krafter och erbjuder fantasin ett utrymme begår ett långsamt självmord. De kan nämligen inte se uppenbarligheter. Vi lever redan i en värld där universitet tror att en Friedman eller en Hayek är viktigare studenterna än en Balzac eller Nabakov, barbariet är då inte långt borta. Studenter som nekas ta del av bildning runt de stora oraklen genom den mänskliga civilisationen, visionärer som uppmanar oss att inte bara dyrka oss själva, att inte för att knäböja inför girigheten, utbildas inte, de produceras.

Vi måste ibland retirera in i en tryckbaserad kultur där idéer inte deformeras till YouTube-klipp och varje tanke avslutas med klichéer. Tänkande är en ljudlös dialog mellan mig och mig själv som Arendt skrev. Tänkandet skiljer sig från logiska resonemang, som är inriktat på ett ändligt och identifierbart mål. Vår hyllade linjärt tillväxthyllande företagskultur har effektivt avskilt oss från den mänskliga fantasin. Våra elektroniska apparater gör djupare och djupare intrång in i utrymmen som en gång var reserverade för ensamhet, reflektion och integritet. Etern är fylld med det pråliga och det absurda. Våra system för lärande och kommunikation hånar de discipliner som tillåter oss att erfara. Vi hyllar prosaiska yrkeskunskaper och de standardiserade testerna. Vi har vräkt de som tänker, däribland många lärare i humaniora, in i en vildmark där de inte kan finna anställning, lön eller ha en röst. Vi följer blinda de andra lämlarna ut över klippkanten.
Vi behöver aldrig våra tänkare och konstnärer mer än i kristider, de ger de subversiva berättelser som tillåter oss att lägga om på en ny kurs, en kurs som kan försäkra oss och vår civilisation en överlevnads strategi.

Vad ska jag göra för att vinna frälsning? frågar Dimitri i " Bröderna Karamazov. Starov svarar då: Framför allt, aldrig ljuga för dig själv. 

Och här är det dilemma vi står inför som en civilisation. Vi marscherar kollektivt mot självutplåning. Kapitalismen, om de lämnas oreglerat därhän, kommer att döda oss. Men vi vägrar, eftersom vi inte kan tänka fritt och inte längre lyssnar till dem som agerar Dårar, att se vad som är på väg att hända oss. Vi har skapat underhållnings mekanismer för att dölja och tysta de hårda sanningarna; allt från klimatförändringar till en kollaps av globaliseringssystemen till företagens maktställningar inom TTIP-avtalet, allt sammantaget kommer att innebära vår självförstörelse. Om vi kan göra något annat måste vi, som individer, vårda den privata dialogen och den ensamhet som gör tron möjlig. Det är bättre att vara en utstött, en främling i sitt eget land, än en utstött från en själv. Det är bättre att se vad som är på väg att drabba oss och att stå emot än att retirera in i fantasier och låta sig omfamnas av en civilisation styrda av de blinda.