Camus vet alltså inte om att Gud inte existerar. Men han är fast besluten att tro det är så, eftersom det är det enda sättet att vi kan få känslan av att vara människa. Människan måste skapa sig sin egen betydelse. Och den meningen kan komma endast genom kamp, även om kampen verkar så meningslöst som om Sisyfos utförde den, som efter att ha hånat gudarna fördömdes av desamma att tillbringa evigheten i underjorden för evigt rullandes en sten till toppen av ett berg, bara för att se den rulla hela vägen ner igen. Tron på Gud ger oss falska förhoppningar och på så sätt undergräver den vår mänsklighet genom att förneka oss våra val.
För Camus, måste religiös tro ersättas inte med trolöshet, men med en annan typ av tro: tron på vår förmåga att leva med situationen att vara bara människa. Camus gjorde därmed ödet till en fråga om mänsklig handling, inte genom ett gudomligt ingripande. Det var ett modigt argument, särskilt i skuggan av Förintelsen. Det var också en utmaning som står sig lika viktig idag som den var då.
Det mänskliga villkoret är att besitta någon form av moraliskt skyddsnät. Ingen gud, ingen tro på Gud, kan skydda oss från farorna med att falla ner från den moraliska balansgång det innebär att vara ensam människa. Det är en mycket spännande utmaning Camus ger; men att vara ensam människa utan gudar är ett svårt val.
