Mediatotalitarismen

Hur långt har mediatotalitarismen nått? Blir yttrandefriheten, typisk för västerländska demokratier, ett offer i det senaste kriget? Troligen, då det med fog kan hävdas att media i västvärlden, i allt som rör den ukrainska konflikten, anammar en tystnadens och lögnens logik. Vi observerar och hör den varje dag. Ett agerande som styrt västerländska medier och politiker avseende Ukraina sedan 24 februari 2022. Minns att för de som inte lever på Ekots redaktion började kriget redan 2014, i och med kuppen som ägde rum i Kiev mot Janukovitj. Även om det inte fanns något respektabelt med den här mannen och han var notoriskt korrupt, inte ens Putin gillade honom, hade han blivit legitimt vald i ett val som övervakades och godkändes av OSSE:s observatörer. Maidan utgjorde därför störtandet av en laglig och legitim regim med stöd av Europa och USA, mindre än ett år före ett nyval som sannolikt skulle ha tagit honom bort från maktens grytor oavsett. Denna illegala handling ledde till Moskvas motreaktion, som åter annekterade Krim. På samma sätt var det Kievs diskriminerande handlingar och sedan dess militära operationer mot det rysktalande ukrainska folket i Donbass som provocerade ryssarna att gå in. Att förneka dessa fakta är att skriva under på en västerländsk berättelse som totalt förvränger den historiska verkligheten.

På liknande sätt, om Ryssland tydligt attackerade Ukraina i början av 2022, gjorde de det efter en lång process av amerikanska provokationer (vägran att avbryta utvidgningen av Nato till öst, vägran att förhandla med Moskva om en ny säkerhetsarkitektur i Europa) och ukrainska provokationer (lansering av offensiven i Donbass den 17 februari). Washington visste att Ukraina var en "röd linje" för ryssarna och att de skulle reagera. USA är därför lika ansvarigt för denna konflikt som Moskva. Naturligtvis, när detta skrivs anklagas författaren omedelbart för att vara pro-ryss och för att förmedla Kreml-propaganda. Detta är argumentet med vilket västerländska politiker och media diskvalificerar alla, inklusive denna bloggs författare, som försöker presentera en version av fakta som ligger mycket närmare verkligheten än deras propaganda. Jag försöker dock inte försvara Ryssland, utan söker att finna vägar ut ur krisen. Det förefaller mig viktigt att uppmärksamma den allmänna opinionen på den stora manipulation av information som vi bevittnar på grund av de västliga mediehusens väloljade maskineri. Men de senare och deras europeiska reläer (politiker, media, pro-ukrainska Fella-aktivister) vill inte att denna diskurs ska vara hörbar och arbetar energiskt för att kväva den.

Jag var en ung under det kalla kriget och jag har inga illusioner om det totalitära sovjetsystem som vi i Väst kämpade mot och som tack och lov kollapsade. Men under de senaste trettio åren har saker och ting förändrats. Ryssland är inte längre Sovjetunionen. Ändå görs allt för att säkerställa att vi fortsätter att analysera Ryssland genom det gamla prismat från det kalla kriget. Därför är det nödvändigt att notera att västvärlden under trettio år inte har slutat att håna ryssarna, att ljuga för dem, att införa sanktioner mot dem och att ge dem lektioner i "demokrati", utan att tillämpa dem själv. Mitt kall är att beskriva världen som den är och inte som jag vill att den ska vara. Det är därför jag ofta är kvalificerad som en hatad Cassandra, inte lyssnade på av politiker eller journalister. 

"L’humanité est maudite, si pour faire preuve de courage elle est condamnée à tuer éternellement. Le courage, aujourd’hui, ce n’est pas de maintenir sur le monde la nuée de la Guerre, nuée terrible, mais dormante dont on peut toujours se flatter qu’elle éclatera sur d’autres. Le courage, ce n’est pas de laisser aux mains de la force la solution des conflits que la raison peut résoudre ; car le courage est l’exaltation de l’homme, et ceci en est l’abdication. Le courage pour vous tous, courage de toutes les heures, c’est de supporter sans fléchir les épreuves de tout ordre, physiques et morales, que prodigue la vie. Le courage, c’est de ne pas livrer sa volonté au hasard des impressions et des forces ; c’est de garder dans les lassitudes inévitables l’habitude du travail et de l’action. Le courage dans le désordre infini de la vie qui nous sollicite de toutes parts, c’est de choisir un métier et de le bien faire, quel qu’il soit : c’est de ne pas se rebuter du détail minutieux ou monotone ; (...) Le courage, c’est d’être tout ensemble et quel que soit le métier, un praticien et un philosophe. Le courage, c’est de comprendre sa propre vie, de la préciser, de l’approfondir, de l’établir et de la coordonner cependant à la vie générale. (...) Le courage, c’est de dominer ses propres fautes, d’en souffrir, mais de n’en pas être accablé et de continuer son chemin. Le courage, c’est d’aimer la vie et de regarder la mort d’un regard tranquille ; c’est d’aller à l’idéal et de comprendre le réel ; c’est d’agir et de se donner aux grandes causes sans savoir quelle récompense réserve à notre effort l’univers profond, ni s’il lui réserve une récompense. Le courage, c’est de chercher la vérité et de la dire ; c’est de ne pas subir la loi du mensonge triomphant qui passe, et de ne pas faire écho, de notre âme, de notre bouche et de nos mains aux applaudissements imbéciles et aux huées fanatiques."

Jean Jaurès, "Discours à la Jeunesse"

Exemplet med den ukrainska krisen är en perfekt illustration på detta mod. Jag tvivlar inte på att historien under de kommande åren eller decennierna kommer att visa att denna kris medvetet provocerades fram av USA för att försvaga Moskva och att de lydiga européerna fogligt följde dem till skada för våra egna intressen.

Krigspropaganda är i sig inget nytt. Julius Caesar använde den redan under det första århundradet f.Kr.; Katoliker och protestanter använde den i stor utsträckning under de europeiska religionskrigen och Napoleon och hans brittiska motståndare förstod dess betydelse. Det har dock utvecklats avsevärt med våra samhällens inträde i informationsåldern sedan mitten av 1990-talet. Medan propaganda och desinformation länge huvudsakligen var verk av totalitära regimer (Nazityskland, fascistiska Italien, Kommunistiska Sovjetunionen), praktiseras de nu systematiskt av USA, som föredrar att tala om "informationskrigföring". Vi kunde observera detta under det första Gulfkriget (1991), Natos aggression mot Serbien (1999), invasionen av Irak (2003) i strid med FN:s säkerhetsrådsbeslut, interventionerna i Libyen och Syrien (2011) och slutligen, den ukrainska krisen (2014 och 2022). Det har skett en förändring i deras användning under de senaste trettio åren: propaganda och desinformation används lika mycket, om inte mer, av västerländska "demokratier" som av auktoritära regimer. USA, som har stor kontroll över världens kommunikationsmedel, både kanalerna och deras innehåll, orienterar presentationen av så kallad fakta till sin fördel för att uppnå sina politiska mål.

Att därför säga att rysk propaganda styr är att lura sig själv. Även om det är obestridligt att Moskva försöker presentera fakta till sin fördel, har dess handlingar ingenting gemensamt med den verkliga informationskrigsmaskin som implementerats av amerikanerna och ukrainarna. För första gången i historien ljuger "demokratier" och desinformerar mer än auktoritära regimer, vare sig vi gillar det eller inte. I synnerhet utgår vi från, uppenbart felaktigt, att allt som ryssarna säger är en lögn och systematiskt måste förkastas, men att allt som ukrainarna säger är den rena sanningen och inte kan ifrågasättas. Detta är en beklaglig journalistisk ond tro, men dess syfte är att förhindra någon som helt diplomatisk lösning av denna konflikt, eftersom man inte förhandlar med en demoniserad motståndare. Ingen införde sanktioner mot USA för att de orsakade hundratusentals invånares död genom invasionen av Irak och Syrien, inte ens trots de invaderade Irak 2003 i strid med FN:s veto. Ingen kritiserar dem varken för de många offer som orsakats av deras urskillningslösa militära interventioner i "kriget mot terrorismen", eller för att de har återupprättat tortyr som metod. Flisan i ögat och balken i din…

Hur kommer det då att sluta för de inblandade parterna? För USA, som upprättade en fälla för Ryssland i hopp om att snabbt destabilisera, är det en halvseger. Washington har inte uppnått sitt huvudmål, men man har lyckats tämja Västeuropa och göra det till ett än mer uppenbart bihang till Nato. Dessutom har USA lyckats med att permanent försvaga konkurrerande europeiska ekonomier och håller på att utplåna den gamla världens försvarsindustri. Den ekonomiska situationen på andra sidan Atlanten är dock också den mycket ansträngd.

För Ryssland, som medvetet gick i fällan som Washington gillrat, är detta också en halvseger. Militärt var dess initiala aktion ett misslyckande och det lyckades inte vinna en avgörande seger över de ukrainska styrkorna. Dessutom är de nu avskurna från Europa. De är dock inte försvagade till den grad Väst hade hoppats på. Dess ekonomi håller sig väl, dess intäkter växer trots sanktionerna, många länder utanför Västs sfär vägrar att associera sig med västerländsk politik och dess interna ryska nationella sammanhållning har inte blivit lidande. Dessutom är dess armé långt ifrån i oordning och tiden är på Rysslands sida i själva operationsområdet. General Winter gynnar Moderlandet. 

För de europeiska staterna är dock allt sedan 2014 ett stort nederlag, ett nederlag som förstärkts sedan februari och ökat beroendet och cementerat underkastelse inför USA. I enlighet med det amerikanska diktatet har Unionens länder infört sanktioner mot Moskva som fått en allvarlig inverkan på EUs ekonomi. Europa agerar därför helt klart mot sina egna intressen. De har inte längre någon egen vilja, och därför ingen suveränitet. Än värre, samtidigt som de framför sina "demokratiska värderingar", har de inte tvekat att strunta i dem genom att underteckna ett viktigt gaspartnerskap med Azerbajdzjan och Turkiet, blodtörstiga diktaturer som i flera år har visat sin vilja att utrota armenier och Kurder och som har attackerat republiken Armenien samt Syrien utan någon märkbar reaktion från det internationella samfundet.

För Ukraina är detta också ett totalt nederlag. Landet är i ett bedrövligt tillstånd, dess infrastruktur är förstörd, många invånare har flytt utomlands, en del av dess territorium ockuperat och antalet döda och skadade i strid är oroväckande högt. Men låt oss komma ihåg att Ukraina redan innan konfliktens början var en förfelad kvasi-stat, underminerad av korruption och kriminalitet, ledd av eliter som, liksom Zelensky och hans följe, aldrig slutat berika sig själva till skada för landets utveckling och befolkningens välbefinnande, detta är sant sedan självständigheten (1991). Att spela amerikanernas spel har bara påskyndat erosionen av rättsstasstabilitet.

Men allt går nu mot sitt slut. Eftersom den ukrainska armén är helt beroende av västerländsk finansiering, skulle en minskning eller ett upphörande av biståndet få den att kollapsa på några veckor, vilket tvingar Kiev att förhandla med Moskva. Då lagren sinar kommer vi snart dithän. Slutligen, jag tror inte på ett kärnvapenkrig. Varken Moskva eller Washington vill ha det. Men det finns en risk att Kiev agerar förhastat för att eskalera konflikten, vilket det polska debaclet nyligen visade på. Ryssland och USA är dock särskilt vaksamma på riskerna för att denna okontrollerbara regim hamnar utom kontroll. Paradoxalt nog kan man här lita på den amerikanska militären. De vet att ett kärnvapenkrig är bad for business helt enkelt.