1914 sas det att kriget skulle vara över till julen. De nationella politiska och militära ledarna som engagerat sina nationer i krig; vare det Vietnam, Balkan, Afghanistan eller Irak, gjorde det som regel eftersom de var övertygade om att striderna skulle bli korta och avgörande. Särskilt amerikanska presidenter, presidentrådgivare och högre militärledare slutade aldrig tänka på att en nationell säkerhetspolitisk strategi, om den överhuvudtaget existerade, består bäst i att undvika konflikter om inte nationen attackerades direkt. Det senaste offret för denna snabba krigs-mentalitet är Ukraina. I avsaknad av en kritisk analys av Rysslands nationella makt och strategiska intressen, betraktade amerikanska militära ledare och deras politiska chefer Ryssland genom en snäv fokuserad lins som förstärkte USA:s och ukrainska styrkors kraft men ignorerade Rysslands strategiska fördelar; geografiskt djup, nästan obegränsade naturresurser, hög social sammanhållning och den militärindustriella förmågan att snabbt skala upp sin arsenal.
Ukraina är nu en fullskalig krigszon som är föremål för samma behandling som de amerikanska väpnade styrkorna tillfogade Vietnam på 1960-talet och Irak samt Afghanistan under de senaste decennierna. Elnät, transportnät, kommunikationsinfrastruktur, bränsleproduktion och ammunitionslagringsplatser förstörs systematiskt. Miljontals ukrainare fortsätter att fly från krigszonen i jakt på säkerhet, med olycksbådande konsekvenser för Europas enskilda nationer och ekonomier.
Samtidigt begår Biden-administrationen och EU upprepade gånger den oförlåtliga synden, i ett demokratiskt samhälle, att vägra berätta sanningen för folket: i motsats till västerländska mediers populära visa om ”ukrainska segrar, medier som vidare blockerar all information som motsäger segervisan, vinner Ukraina inte och kommer heller inte att vinna detta krig. Månader av massiva ukrainska offer, till följd av en oändlig serie meningslösa attacker mot ryskt försvar i södra Ukraina, har på ett ödesdigert sätt försvagat de ukrainska styrkorna. Förutsägbart nog blir Natos europeiska medlemmar, som bär den tyngsta bördan av krigets inverkan på deras samhällen och ekonomier, allt mer besvikna på Washingtons ukrainska proxykrig. Den europeiska befolkningen ifrågasätter öppet sanningshalten i pressens påståenden om den ryska staten och amerikansk närvaro i Europa. Miljontals flyktingar från Ukraina, i kombination med handelskonflikter, vinster på amerikansk vapenförsäljning och höga energipriser kommer nu istllet att vända den europeiska opinionen mot både Washingtons krig och Nato.
Ryssland har också genomgått en förvandling. Under de första åren av president Putins mandatperiod organiserades, utbildades och utrustades de ryska väpnade styrkorna uteslutande för att hålla sig med ett nationellt territoriellt försvar. Men genomförandet av den särskilda militära operationen (SMO) i Ukraina har visat att detta tillvägagångssätt är otillräckligt för Rysslands nationella säkerhet under 2000-talet. Inledningsfasen av SMO var en begränsad operation med ett snävt syfte och begränsade mål. Den kritiska punkten är att Moskva inte hade för avsikt att göra mer än att övertyga Kiev och Washington om att Moskva skulle kämpa för att förhindra Ukraina att gå med i Nato, liksom upphöra med attackerna på sina medborgare i östra Ukraina. SMO byggde dock på ett antal felaktiga antaganden och avvecklades efter Boris Johnsons veto mot ukrainska förhandlingar med Moskva. Tyvärr uppnådde SMO:s begränsade karaktär därmed enbart motsatsen till det resultat som Moskva önskade, vilket förmedlade intrycket av svaghet snarare än styrka.
Efter att ha dragit slutsatsen att Washingtons beredskap att förhandla och kompromissa var utan giltighet, meddelade Putin STAVKA att de skulle utveckla nya operativa planer med nya mål: för det första att krossa den ukrainska fienden; för det andra att undanröja alla tvivel i Washington och de europeiska huvudstäderna om att Ryssland kommer att etablera sig som segrare på sina egna villkor; och för det tredje att skapa en ny territoriell status quo som står i proportion till Rysslands nationella säkerhetsbehov. När den nya planen väl hade lämnats in och godkänts gick Putin med på en operation för att försvara ryska territoriella vinster med minimala styrkor tills de nödvändiga resurserna, kapaciteten och personalen hade samlats för fler avgörande operationer. Putin utsåg också en ny militär chef, general Sergej Surovikin, en hög officer som förstår uppdraget och har tänkesättet som kan leverera en militär framgång.
Den kommande ryska offensiva fasen av konflikten kommer ge en glimt av den nya ryska hållbarheten som nu växer fram och dess offensiva kapacitet. När detta skrivs är 540 000 ryska stridsstyrkor på väg att samlas i södra Ukraina, västra Ryssland och Vitryssland. Siffrorna fortsätter att växa, men siffrorna inkluderar redan 1 000 raketartillerisystem, tusentals taktiska ballistiska missiler, kryssningsmissiler och drönare, plus 5 000 bepansrade stridsfordon, inklusive minst 1 500 stridsvagnar, hundratals bemannade fastvingade attackflygplan, helikoptrar och bombplan. Denna nya styrka har inte mycket gemensamt med den lilla ryska armé som intervenerade för nio månader sedan den 24 februari 2022.
Det är nu möjligt att anta att de nya ryska väpnade styrkorna kommer att utformas så de kan utföra strategiskt avgörande operationer. Den nya ryska styrkan kommer sannolikt att hämta inspiration från det operativa ramverk som rekommenderats i Öst sedan 2007. Det ryska militära etablissemanget kommer att bestå av betydligt större styrkor på plats som kan genomföra avgörande operationer med relativt kort varsel samt med minimal förstärkning och förberedelse. Med andra ord, när konflikten är över kommer Washington och Väst ha motiverat den ryska staten att bygga upp sin militära makt, raka motsatsen till den ödesdigra försvagning som Washington avsåg skapa när de inledde sin militära konfrontation med Moskva.
Men ingen av dessa händelser borde förvåna någon i Washington. Bidens tal i Warszawa, som effektivt krävde ett regimskifte i Moskva, visade med oönskad tydlighet att Biden-administrationen ser utrikespolitik i termer av strategi. Likt en dum general som insisterar på att försvara varje tum territorium till sista man bekräftade Biden USA:s åtagande att motsätta sig Ryssland och eventuellt alla nationalstater som inte lyckas mäta sig med globalismens hycklande demokratiska standard, oavsett kostnaden för det amerikanska folket, oavsett om det gäller bevarandet av säkerhet eller välstånd. Bidens tal i Warszawa var bara känslor och fastnade i ideologin om en moraliserande globalism, ack så populär i Washington, London, Paris och Berlin. Men för Moskva var talet detsamma som en karthagisk fredsplan. Bidens "ta inga fångar"-utrikespolitik innebär att resultatet av nästa fas i det ukrainska kriget inte bara kommer att förstöra den ukrainska staten. Det kommer också att rasera de sista resterna av efterkrigstidens Västliga liberala ordning och skapa en dramatisk förändring av makt och inflytande över Europa, särskilt i Berlin, bort från Washington till Moskva och, i begränsad utsträckning, till Peking. Effekterna kommer i det korta att bli katastrofala, särskilt för de i Väst redan utsatta. Vi kommer att behöva gå igenom fasa och hunger innan förhandlingarna börjar, en aktiv politisk handling av senhet och envishet som representerar Västs politiska och moraliska konkursmässighet.
