Gjort en upptäckt. Den jag upptäckte var Ernest Renan, den franske historikern, bibelforskaren, filosofen, filologen, kritikern och så vidare, människor gjorde många olika saker innan vår moderna civilisation packade in kunskapen i stuprör, bildning blev förlegat, Renan höll en föreläsning på Sorbonne 1882 som finns kvar att läsa
här. Han kallade den "Vad är en nation?" Bland dess mer anmärkningsvärda passager är: "L'oubli, je dirais même l'erreur historique, est un facteur essentiel dans la création d'une nation... L'essence d'une nation est que tous ses membres individuels ont beaucoup en commun et aussi qu'ils ont oublié beaucoup de choses."
Renan hade särskilda skäl för att föra fram dessa förvånansvärt raka tankar. På 1880-talet höll Frankrike på att omstöpa sig själv till en modern nation. Dess regionala identiteter och dialekter, Bretagne och Breton, Alsace och Alcacien, Occitanie och Languedoc etcetera, var antika hinder för detta projekt. Det avvikande måste dämpas och med tiden avlägsnas från den nationella diskursen, som om de vore oönskade bildstoder av en avvikande Gud.
Jag fann snabbt att Renans tankar om nationalitet var obehagliga och djävulskt sanna på en och samma gång. Det leder oss till hur alla officiella statliga utraderingar av historia ingen vill kännas vid, är berättelser om hur minnen förstörs i skapandet av nya nationer och identiteter. Vad var poängen med att sudda och radera det som varit? Nu ska EU radera minnet av andra världskriget och Sovjetunionens existens. Det började redan när Kerry och de andra västerländska ledarna som var närvarande i Normandie för sju år sedan. De föreslog att ge sina folk en ny version av andra världskriget som var inspirerande av nationell stolthet och framför allt, utan det sanna förflutna, det förflutna där Ryssland och sovjeterna var avgörande och närvarande. Detta har sedan dess förblivit västvärldens gemensamma projekt, ett som vilar på viljan att skapa glömska.
På Ernest Renans tid var det meningen att en breton eller en från Languedoc inte längre skulle bli en breton utan en fransman eller fransk. Detta projekt, som i vissa avseenden var påtvingat, var långtgående och fick ibland möta på ett bittert motstånd. Vår tids glömska är dock lite mer lömsk. Målet är att skapa ett nytt medvetande, som det var på Renans tid, men i vårt 2000-tal ska detta ske genom en radikal inskränkning av våra sinnen, en radikal utarmning av tanken i den nyliberala hegemonis namn. De ska byggas hinder inom den splittrade världsordningen där ingen kan se över dessa krön till de som lever på den andra sidan. Då är det lättare för den nationella propagandan att frodas. I den världen kommer framtiden att vara avgjord och det förflutna alltid föränderligt.
