Det finns många böcker i mina bokhyllor. En författare som jag önska påminna om är den ryske biologen Danilevsky, en författare som antog en organisk syn på världen. Mänskliga civilisationer, hävdade han, var organiska varelser som föddes, mognade och dog. Ingen nation eller civilisation kan sägas utgöra "historiens slut". I sitt mest kända verk, med titeln Ryssland och Europa, skisserade han en teori om hur Ryssland och Västeuropa var och är skarpt avgränsade "kulturhistoriska figurer". Olika kulturhistoriska typer, sa han, utvecklades på sina olika sätt. I motsats till teorier om kulturell konvergens jämförde han världen med ett storstadstorg från vilket olika vägar (dvs olika civilisationer) rörde sig ut och in i olika riktningar. Varje kulturhistorisk typ var till sin natur distinkt, och följaktligen var det meningslöst att försöka tvinga den ena eller andra att utvecklas på en annans sätt.
Andra ryssar byggde sedan vidare på Danilevskys teori. 1800-talsfilosofen Konstantin Leontyev, till exempel, antog att civilisationernas livscykler hade tre stadier: primär enkelhet, blommande komplexitet och sekundär enkelhet (förfallsperioden). Blommande komplexitet representerade toppen av utvecklingen. På den internationella nivån innebar detta att man skulle undvika den påstådda homogeniseringen som skulle komma med att alla antog västerländsk liberalism, och i stället fira en mångfald av olika civilisationstyper. "Historiens slut" skulle bokstavligen vara slutet på mänsklig utveckling och skulle därför undvikas.
Senare använde eurasianistiska tänkare geologi, botanik, lingvistik och andra studieområden för att försöka ge en vetenskaplig grund för tanken att andan i det ryska imperiet utgjorde en sammanhängande enhet skild från Väst. Ursprungligen utarbetad av ryska emigranter på 1920-talet, kröp eurasianismen sedan in i Sovjetunionen under Brezhnev-eran, och påverkade bland annat etnografen Lev Gumilyov. Gumilyov menade att etniska grupper (etnoi) var ett naturfenomen och att det som passade en grupp inte passade en annan, även om de med vissa komplementariteter kunde bilda en superetnos. Superetnos som var det sovjetiska folket utvecklat, och därmed diatinkt från det superetnos som fanns i Väst.
Sedan Sovjetunionens sammanbrott har civilisationstänkandet blivit de rigueur i Ryssland, Danilevsky och Leontyev är ofta citerade. Tanken att civilisationsskillnader är verkliga och kan bestämmas objektivt är nu allmänt accepterad utanför den mycket snäva kretsen av Rysslands ännu få återstående liberaler. Putin var dock ganska sen med att komma till denna insikt, I början av 2000-talet var han en traditionell västerlänning och talade om Rysslands eventuella integration i Europa. På senare tid har hans ton emellertid ändrats. När han talade på Valdai-klubben i slutet av oktober använde han orden "civilisation", "civilisationer" och "civilisation" ett 20-tal gånger och kommenterade att "verklig demokrati i en multipolär värld i första hand handlar om vilken nations förmåga...jag betonar, vilket samhälle eller civilisation som helst att följa sin egen väg.”
För att markera nämnde Putin Danilevsky och citerade hans uttalande att framsteg ligger i att "vandra på fältet som representerar mänsklighetens historiska aktivitet, att där låta alla gå i alla riktningar", och tillade att "ingen civilisation kan vara stolt över att vara utvecklingens klimax." Putin fortsatte med att efterlysa en "fri utveckling för länder och folk", där "primitiv förenkling och förbud kan ersättas med kulturens och traditionens blomstrande komplexitet." Även om Putin inte sa det, var språket ren Leontyevska. Vissa kommentatorer hävdar att det "nya kalla kriget" mellan Ryssland och Västvärlden skiljer sig från originalet genom att det saknar en ideologisk komponent som liknar konflikten mellan kommunism och kapitalism. Andra hävdar att det finns en sådan komponent och att den består av kampen mellan demokrati och autokrati. Putins tal visar att båda synpunkterna är felaktiga.
