Vem bär ansvaret för den humanitära katastrofen i Ukraina? För tusentals ukrainares död, både civila och soldater; Vem bär ansvaret för förstörelsen av ukrainska hem och företag, och för den pågående flyktingkrisen? Vem bär ansvaret för tusentals död unga män som tjänstgör i den ryska militären, av vilka de flesta säkert tror, liksom sina ukrainska motsvarigheter, att de kämpar för att skydda sin nation och sina familjer? Vem bär ansvaret för den pågående skada som tillfogas ekonomierna och medborgarna i Europa och USA? Vem kommer att bära ansvaret för kommande störningar i jordbruket som kommer leda till svält i bland annat Afrika, en kontinent som är starkt beroende av import av spannmål från Ukraina och Ryssland? Och slutligen, vem kommer att bära ansvaret om kriget i Ukraina eskalerar till ett kärnvapen och sedan blir ett fullskaligt globalt kärnvapenkrig?
I en svart eller vit värld är svaret på alla dessa frågor enkelt: Putin är ansvarig. Han startade kriget och, tillsammans med sina militära planerare, styr dess uppförande. Han behövde inte gå ut i krig. Det är fakta. Men fakta måste tolkas med hänvisning till andra fakta, inklusive sådana som för länge sedan passerat nyhetsrubrikerna, eller som aldrig fanns i Dagens Nyheter till att börja med. När denna tolkning är gjord blir det tydligt att beslutsfattare i både USA och Europa bär ett betydande ansvar för kriget.
Hur man bedömer det relativa ansvaret för Moskva, Washington och de olika europeiska huvudstäderna kommer att bero på hur man väger särskilda och enskilda historiska händelser, de inblandade individernas uppträdande och den relativa betoning man lägger på proximala och distala orsakssamband. Icke desto mindre bedömer jag att, när allt tas hänsyn till, så ligger det primära ansvaret hos västvärlden, i synnerhet hos USA. Jag känner inte till något helt tillfredsställande sätt att argumentera för denna punkt; det finns ingen validerad metod för att fördela skuld mellan en rad aktörer, som alla har åtminstone någon form av valfrihet i varje given situation. Men jag ger mina läsare en insikt i mitt varför Väst genom att konstruera en kontrafaktisk historia, som ställer frågan: Var skulle vi vara nu om USA agerat annorlunda? Det här är ett spel med "tänk om" - och prognoserna det genererar kan aldrig bevisas eller motbevisas. Men denna kontrafaktism stämmer väl överens med de senaste 30 årens historia och är enligt mig både talande och vederhäftig.
Hade inte USA drivit NATO till Rysslands gräns; inte placerat kärnvapenkapabla missiluppskjutningssystem i Rumänien och planerat för dem för Polen och kanske även på andra håll; inte bidragit till avskedandet av den demokratiskt valda ukrainska regeringen 2014; inte upphävt ABM-fördraget och sedan avtalet om mellandistanskärnvapenmissiler, bortsett från ryska försök att förhandla fram ett bilateralt moratorium för placeringar; inte genomfört övningar i direktsänd T.V. med raketer i Estland för att öva på att slå mot mål inne i Ryssland; inte samordnat en massiv militär träningsövning med 32 länder nära ryskt territorium; inte sammanflätat den amerikanska militären med den Ukrainska AZOV-rörelsen; etc. etc. etc.; hade USA och dess Nato-allierade inte gjort dessa saker, hade kriget i Ukraina förmodligen inte ägt rum.
Faktum är att jag skulle föreslå att om två eller tre av de många provokationerna som nämns ovan inte hade inträffat, skulle saker och ting vara väldigt annorlunda idag. Jag skulle säga att västerlandet byggt sitt hus på lösen sand, ett strategiskt bygge som en klartänkt, rationell aktör skulle insett var mer än sannolikt skulle kollapsa. Kriget i Ukraina är en sådan kollaps, och det finns ingen anledning att tro att fler katastrofer inte kommer att följa, oavsett hur mycket krigsplanerare i USA inbillar sig att de kan övervinna Rysslands militära kapacitet.
Och kriget som pågår nu är inte ens slutet på något. Den amerikanska regeringen, genom sina ord och handlingar, kan ha fått ukrainska ledare, och det ukrainska folket, att inta oförsonliga ståndpunkter gentemot Ryssland. I stället för att pressa på och stödja en förhandlad fred i Donbass enligt Minsk-avtalen mellan Kiev och pro-ryska autonomister, uppmuntrade USA starkt nationalistiska krafter i Ukraina. Den exporterade och exporterar mängder med vapen in i Ukraina, de intensifierade den militära integrationen och utbildningen av den ukrainska militären, vägrade att avstå planerna på att införliva Ukraina i Nato och kan därmed ha gett intrycket till de ukrainska ledarna och folket att USA direkt kan gå i krig med Ryssland i Ukraina. Allt detta kan ha påverkat Zelensky, som vann sitt val 2019, med över 70 procent folkligt stöd, på en fredsplattform, ett löfte han inte lyckades genomföra. Även med krig som hotade, skulle han efter valvinsten inte kompromissa för fredens skull.
Hur kom en fredsförespråkare, som hade ett starkt valmandat för att förhandla fram ett slut på Donbass-konflikten, fortsätta att försvåra Minsk? Enkelt, hade det funnits en avsaknad av missriktade och orealistiska föreställningar om Ukraina från Förenta staterna, skulle Ukraina för länge sedan ha utarbetat ett modusvivendi med Ryssland, troligtvis intagit en hållning av politisk neutralitet, något som nu, och bara om de har tur Ukraina kanske fortfarande uppnår efter förstörelsen av halva landet, tusentals döda och fördrivningen av miljoner. Det finns en ärevördig historia av neutralitet i Europa. Både Österrike och Finland antog en äkta neutralitet gentemot Sovjetunionen och hade stor nytta av det. Även om regeringsformen i Moskva har förändrats, är den geostrategiska förklaringen för neutralitet densamma. Varför hände inte detta med Ukraina?
Troligen för att Zelensky aldrig fått något betydande amerikanskt stöd för att fullfölja sin fredsagenda. I stället utsattes han för upprepade besök av ledande amerikanska politiker och tjänstemän från utrikesdepartementet, som alla utropade en teoretisk princip om absolut ukrainsk frihet, definierad som "rätten" att gå med i Nato samt att etablera amerikanska militära utposter invid Rysslands gräns. I slutändan var denna "frihet" värre än en dröm; för även om den fullföljde USA:s mål, eller, rättare sagt, intressena hos vissa amerikanska politiska, militära och finansiella fraktioner, förstörde drömmen Ukraina. Men även ur ett amerikanskt perspektiv var hela den västerländska planen ett farligt spel, accepterad som policy av skäl som är svåra att förstå. Ukraina är inte, på något sätt, ett viktigt säkerhetsintresse för USA. Faktum är att Ukraina knappast spelar någon roll. Ur ett amerikanskt perspektiv, är Ukraina irrelevant. Ukraina är inte viktigare för medborgarna i USA än något av ytterligare hundrafemtio länder som de flesta amerikaner, av fullt förståeliga skäl, inte kunde hitta på en karta. Så ja, Ukraina är irrelevant för Amerika. Och om USA:s och Nato:s ledare hade erkänt det uppenbara faktum, skulle inget krig eskalerat i februari av detta år.
Däremot för Ryssland, med dess 1 200 mil långa delade gräns och dess historia av flera stora invasioner från väst är Ukraina är det mest vitala av vitala strategiska intressen. Det existentiella hot som Ryssland uppfattar från ett västerländskt beväpnat, tränat och militärt integrerat Ukraina borde ha varit evident för Washington från början. Vilken vettig person skulle kunna tro att en västerländsk arsenal vid Rysslands gräns inte skulle ge ett kraftfullt gensvar? Vilken vettig person skulle kunna tro att placeringen av denna arsenal skulle förbättra amerikansk säkerhet? Och om någon osäkerhet kvarstod, borde den ha tagits bort 2008 när USA:s ambassadör i Ryssland, William Burns, som nu leder Mr. Bidens CIA, meddelade Washington att Ukraina för Ryssland var den rödaste av röda linjer. Det krävs ingen professur för att förstå varför. Ändå verkar denna transparenta verklighet ogenomskinlig för många i de amerikanska och europeiska utrikes- och försvarsdepartementen.
Var befinner sig då medborgarna i USA och dess europeiska allierade? Uppriktigt sagt lämnar det oss på en mycket mörk och obehaglig historisk plats. Det är en plats som inte bara är ytterst farlig, då den utsätter hela världen för kärnvapenkrigsrisk: det är även en plats som bara kunnat nås genom en hög nivå av geopolitisk blindhet, och särskilt bland Europas ledare, en nivå av vördnad och feghet inför Washingtons krav. Putin har skrivit att han inte tänker på en värld utan Ryssland. Och om den amerikanska avsikten är att förstöra Ryssland, så kommer den Västliga avsikten att vara självförstörelse. Vi i Väst står inför ett existentiellt hot av vårt eget skapande. Och vi kliver av denna förstörelse genom ett enkelt handgrepp. En överenskommelse med Ryssland. Politiker i Washington och de europeiska huvudstäderna, tillsammans med de krigsglada medierna som okritiskt förstärker detta nonsens, har försatt världen i stora problem. Det är svårt att föreställa sig hur de som var dumma nog att kliva in i problemens skugga kommer att ha visdomen att kunna ta sig ur innan de och vi alla förfryser i en nukleär vinterskugga?
