Livet är en bra lärare och en enastående vän. Det följer dig till slutet. Livet lär dig också att alltid är i olika stadier av övergång, och när vi inser det förstår vi storheten i vår vän. Ingenting i livet slutar på det sätt vi själv njuter att drömma om. Lärdomarna finns att hämta i det mellanliggande, förändringen, det fluktuerande tillståndet är en idealisk situation, en situation där vi inte fångas och vi kan öppna våra hjärtan och sinnen för det som finns bortom vår invanda horisont. Det är ett ömt, icke-aggressivt, nyfiket och öppet tillstånd. Att lära sig vandra med ett brutet hjärta, med en tom mage, med känslan av hopplöshet är vägen till förståelse för livet. Att välja vara kvar i osäkerheten, att kunna slappna av mitt i kaos, lära sig undvika panik vid ensamhet är en välsignelse. Tyvärr härdar vi oss i vrede, bitterhet och ilska mot förändringar. Genom våra tvångsmässiga tankar skyller vi världens tillstånd på andra i syfte att undvika egen känslomässig smärta. Människan behöver istället sitta med denna smärta; bli intim med den och öva medkänsla med oss själva. Först då kan vi läka vår egen smärta. Först då kan vi uppleva att skulden inte är den andres. Vare sig Ryssens eller muslimens som kollektiv.
