Isaac Levitan är min meditativa målare. Hade jag haft pengar hade hans Vladimirka och Evighet varit två tavlor som hängt i hemmet. Han var en man som reste genom det skiftande sublima Ryssland under sommaren och hösten för att genomföra förstudier under större delen av sitt alltför korta vuxna liv, sedan återvände han till Moskva för att måla sina verk under vintern och våren. År 1886 besökte han Krim där han skrev; Sista kvällen jag klättrade upp en klippa och såg ned på havet från dess topp, jag började gråta något våldsamt; det var eviga skönheten, det var där en människa kände sin egen fullkomliga evighet. Levitan utvecklade en lyrisk erfarenhet av naturen och han skapade landskap med atmosfär som bjuder in till filosofisk kontemplation. Han var mest förtjust i poetiska platser funna i skogen eller på landsbygden. Pastorala landskap, som till stor del saknar mänsklig närvaro, är kännetecknande för hans arbete. Även om hans sena verk uppvisar en viss förtrogenhet med impressionismen är hans palett fortsatt dämpad. Hans målning Evighet är ett typiskt exempel på det kontemplativa i hans arbete. För ett otränat öga är målningen enbart ännu ett landskap, en liten ö i förgrunden med en stor sträcka av vatten så långt ögat kan se. Vackert förvisso, men för dem som känner lär känna Levitans poetiska ådra kan bjuds man in att erfara mer. Här är en målning av en ensam kyrka på toppen av en öde ö. Från kyrkan ser du en liten sken av ljus, av liv, medan strax utanför kyrkan står några blygsamma fallfärdiga gravarkors. 
Här förtäljer Levitan hur flyktigt livet kan vara. Ön är i detta utformad som fören på ett fartyg, på väg bort men ändå rotad. Den stora expansiva himlen ovan fylls med moln som konstigt nog inte är återspeglade i vattnet under. Målningen speglar Levitans sorg och mänsklighetens litenhet bredvid vidderna av tid. Bristen på reflektion av himlen i vattnet nedanför berättar för mig om bristen på tilltro till sitt eget hjärta och sina känslor. Levitans arbeten är märkta med teman runt evighet, även i dess minsta, mest blygsamma manifestation. År 1896 på besök i det ryska Finland sa Levitan; Evighet, hotfulla evighet, där generationer drunknade och fler generationer kommer att drunkna; så hemskt, så fruktad, så vacker.
