FDR lägger där och då fram sina tankar om en hållbar amerikansk strategi för att hantera internationella frågor. Han presenterar idéen om den gode grannens-politik i relation till Latinamerika, tillsammans med en tro på att även en mer liberal internationell handelsordning kanske inte förhindrar krig, men däremot; utan en mer liberal internationell handelsordning så är krig oundvikligt.
Det mest anmärkningsvärda inslaget i detta fantastiska tal är Roosevelts buttra, livliga och passionerade förakt för kriget, uttryckt med en inlevelse som nästan helt saknas i den politiska diskursen av idag. Efter att ha klargjort att: USA inte är isolationister, förutom i den mån de försöker att isolera sig helt från krig, erkänner han att:"så länge krig finns på jorden, kommer det att vara en viss fara att till och med den nation som brådskat önskar fred kan dras in i krig.”Han fortsätter ”Jag har sett krig. Jag har sett krig på land och hav. Jag har sett blod rinna från de sårade. Jag har sett män som hostar upp sina gasskadade lungor. Jag har sett de döda i leran. Jag har sett städer förstörda. Jag har sett 200 halkande, utmattade män komma av krigslinjen, de var överlevande från ett regemente på 1 000 som gick fram 48 timmar innan. Jag har sett barn svälta. Jag har sett moderns och hustruns ångest. Jag hatar krig.”
Roosevelt påminner sedan i talet sina lyssnare om att krig kan bero på många saker (inklusive, i ett avsnitt som säkert talar till oss idag, ”politisk fanatism”. Han hoppas år 1936 att kunna bevara den amerikanska neutraliteten om konflikter skulle sprida sig och varnar mot de få själviska männen som skulle försöka föra ut landet i krig enbart för att skörda krigsvinster. De fanns redan då. För att se till att USA inte dumt valde profit framför fred, krävde han "meditation, bön och positivt stöd från det amerikanska folket som följer oss i att söka fred." FDR lämnar oss dock inte med någon naiv tro att om att det amerikanska folket inte kommer försvara sig och landets direkta intressen hotas. I sitt slutavsnitt förklarar han: ”Om det finns avlägsna nationer som önskar oss illa, vet de att vi är starka; de vet att vi kan och kommer att försvara oss själva och försvara vårt grannskap.”
Och det är just vad Roosevelt slutligen gjorde. Kan någon idag tänka på en amerikansk president som talade om krig och fred i liknande termer, med samma passion och uppriktighet? Givet, Bill Clinton var ingen militarist, men han var så orolig för att bli betecknad som en fredsduva att han ökade försvarsutgifterna, avfyrade kryssningsmissiler utan att tänka, och blind inför konsekvenserna, med våld exporterade demokrati samt utfärda öppna säkerhetsgarantier och förstöra Serbien. Och när han hade en gyllene möjlighet att förmedla en varaktig israelisk-palestinsk fred, backade han.
George W. Bush en privilegierad pojke som förde ut det eviga kriget till flertalet platser men fred till ingen. Han gillade att posera i flygarjackor och hålla högtravande, tufft talande, men de onödiga krigen han inledde dödade hundratusentals människor och skadade allvarligt USA: s globala ställning.
Barack Obama, fredspristagaren, startade upp drönarkriget, skickade ytterligare trupper till Afghanistan, hjälpte till att förvandla Libyen till en stat i anarki och med sin tystnad stödde han det Saudiledda kriget i Jemen. Obama var en hök som fokuserade på att försvara USA: s roll i världen, inklusive dess utbredda användning av militär styrka, på att fördjupa fredens dygder främjades intet.Ironiskt nog, även om Donald Trump älskar militära parader och fåniga framföranden av militär makt, verkar han ganska skeptisk till krig. Trump såg uppenbarligen militärtjänsten som något som bara mindre lyckliga människor borde delta i. Som president verkar han erkänna att starta ett nya krig kan skada honom politiskt, även när hans mer krigiska rådgivare fortsätter att driva honom i den riktningen. Och vi har ännu inte hört honom fördjupa fredens dygder så uppriktigt som Roosevelt gjorde 1936. Men med Bolton borta kan detta komma att ändras.
Som politisk realist vet jag att vi lever i en ofullständig värld och att evig fred är en utopi. Men svårigheten i att bibehålla fred gör att fredsfrågan förtjänar allvarlig uppmärksamhet. I stället för att omfamna fred som en dygd lever amerikanska politiker på tuffhet kring hur redo de är att skicka amerikaner mot sin död för att vinna över en fiktiv fiende. Men hur ofta pratar de om att försöka förstå det komplexa ursprunget till de flesta samtida konflikter? Hur ofta försöker de att känna sig empati med USA: s motståndare, inte för att komma överens med dem utan för att förstå deras inställning och för att ta reda på ett sätt att förändra beteenden utan att tillgripa hot, tvång eller våld? Hur ofta säger framstående politiker, som Roosevelt gjorde, att de "hatar krig"? USA: s intresse för fred inte bara moraliskt tvivelaktig; det är strategiskt myopiskt.
Förenta staterna bör undvika strid om sådana strider tvingas på dem, men det borde vara landets sista utväg snarare än dess första impuls. Förenta staterna är geografiskt anmärkningsvärt säkra från de flesta externa faror, och bortsett från politiskt maktmissbruk i Washington är det få fiender som kan orsaka ett stort krig där USA invaderas. Kom ihåg grunden för EU; Krig är dåligt för affärerna och välståndet, om du inte äger Lockheed Martin. När du redan leder världen är det inte klokt att uppmuntra till användning av våld; det är oförståndigt. Fred, kort sagt, är nästan alltid i USA: s strategiska intresse. Vilket gör det ännu mer förvånande att ordet mestadels har försvunnit från amerikanernas strategiska ordförråd, och här tror jag att två stora faktorer ligger bakom. För det första färre politiker har levt kriget på det sätt som Roosevelt hade. Harry Truman gjorde det, och det gjorde även Dwight D. Eisenhower, John F. Kennedy, Richard Nixon, Lyndon Johnson, Gerald Ford och George H.W. Sr. Naturligtvis såg ingen av presidenterna efter det kalla kriget någonsin krig på samma sätt.
På Roosevelts tid var amerikanerna fortfarande högst ovilliga att åka utomlands för att leta efter monster att förstöra, men de kämpade med oväntad våldsamhet när de attackerades. De var långsamma till ilska men förenade som svar på invasion. Situationen idag är precis den motsatta, de är snabba på att klämma på avtryckaren förutsatt att ingen av dem måste göra mycket när kulorna flyger. Istället för att se krig som en tragisk nödvändighet som bör undvikas om möjligt, ser amerikanerna det som ett godtagbart "politiskt alternativ" runt om i länder som de flesta av dem inte kan hitta på en karta och som i huvudsak bedrivs av drönare, flygplan och frivilliga soldater. Amerikaner slåss hela tiden men utan ett tydligt syfte eller uppoffringar.
Den utrikespolitiska eliten i USA har nu utvecklat ett visst beroende av krig, men långvariga missbrukare beslutar ibland att vända livet och sparka bort den dåliga vanan. Trump ännu inte startat några nya krig, och hans olika demokratiska utmanare driver inte heller på för mer krig. Tulsi Gabbard har valt att till och med motsätta sig USA:s krig. Kanske börjar de i valet om ett år åter samtala klokt om fred. Vad behövs för att främja freden och hur kan Förenta staterna använda sin fortfarande betydande makt för att hålla sig undan krig och hjälpa andra undkomma landets destruktiva kopplingar? Om någon av dagens politiker i USA eller Europa bestämmer sig för att ta itu med den här frågan, kan de börja med att lyssna på vad en stor president en gång sa för 83 år sedan.
