Kosmiska irrbloss

Vår samtida historia är inte ny. De odugliga och korrupta ledarnas flagranta lögner och beslutade obegripligheter. Oförmågan att stoppa det kostsamma, oändliga kriget och bromsa de gigantiska utgifterna för militären. Berikande av en utvald befolkning.

Ekosystemets förstörelse. Förfall och nedläggning av effektiv nukleär infrastruktur. Institutionernas implosion, från utbildning till diplomati, allt som var för sig upprätthåller en fungerande stat. Världen har sett det tidigare. Det är välkända symptom i slutet av en civilisationscykel. Till en början är det grymt underhållande, mitt i det stigande lidandet kan det betraktas lite utifrån. Men ingen, i något land, kommer skratta i slutet av akten.

Människans natur förändras nämligen inte. Det följer sina bekanta och cykliska mönster. Ja, den här gången när vi faller så faller hela planeten med oss. Men fram till dess kommer vi fascineras av dårar och mediala politiska artister. Vad är demagoger som Trump, Macron, Löfven och Johnson annat än charlataner som insisterar på att tragedin vi står inför inte är verklig? Teknokraterna och forskarna hävdar att utbildning och västerländsk civilisation kan förvandla oss till rationella varelser, nog är det lite av psykologiska schamaner? Vilka är egentligen företagens pengahungriga kolosser som tjänar sina förmögenheter på vapen, kemikalier, ändliga fossila bränslen och djurindustrier? All är överstepräster i civilisationskollapsens tempel.

Jag har alltid när jag läser min filosofi, skönlitteratur, historia, poesi och teologi förvånats över att girighet, hedonism och hybris så lätt besegrat, fred, empati och förnuft. Men eftersom vi idag tillbringar timmar varje dag på att få små skurar av dopamin från elektroniska skärmar, tror vi att vi är unika i människans existens. Vi kan inte se att klimatförhållandena och resurserna som tillät civilisationerna att blomstra under de senaste 10 000 åren snart kommer att ersättas av en vild kamp för att överleva.

Människor har befolkat planeten i cirka 200 000 av dess 4,5 miljarder år. Under de flesta av dessa 200 000 år förändrade människor inte ekosystemet på något radikalt sätt. Jorden tippade, istider kom, människan anpassade sig. Men den industriella revolutionen, som började för ungefär två och ett halvt århundrade sedan, fick människor att utvinna fossila bränslen och utnyttja hundra miljoner år med solljus lagrat i form av kol och petroleum. Energin från fossila bränslen gav oöverträffad rikedom och militär överlägsenhet till planetens industrialiserade norr, som använde sin kraft för att underkasta sig resten av världen för att där billigt utvinna resurser och missbruka arbetskraften. Den mänskliga befolkningen ökade snabbt till över 7 miljarder. Luften, vattnet och isen har fått nya förutsättningar när planeten förflyttas från ett klimat till ett annat, ett klimat som inte längre kommer att vara lika gästvänligt för mänsklig bebyggelse och bebådelse.

Den enda existentiella frågan som är kvar att besvara är hur vi väljer att invänta finalen. Men att ställa den frågan är att trotsa den kulturella diskursen om att det finns hopp, en längtan efter kollektivt självbedrägeri. Om verkligheten är dyster, förvisar du den från ditt medvetande. Du uppfinner omöjliga scenarier om teknisk frälsning. De flesta klimataktivister och demokratidomptörer är, även om de ej medger så, en del av konsumentkulturen; de ligger nämligen i bräschen för branschen att sälja in förtröstan. Utan förväntan, hävdar de, skulle folk ge efter för förtvivlan. Människor skulle inte slås mot den hotande katastrofen. Naturligtvis är det motsatta sant. Hopp, eller snarare falskt hopp, förvärrar förtvivlan och frammanar slöhet. Hopp infantiliserar befolkningen. Kolutsläppen kan fortsätta att öka, polerna kan fortsätta att smälta, skörden kan fortsätta att minska, världens skogar kan fortsätta att brinna, tajgan kan smälta och torka kan fortsätta tillintetgöra fruktbara jordbruksmarker, men hoppets glättiga Messias försäkrar oss att alla kommer vara säkra i oförändrat bo i slutändan.

Det kommer inte så bli. Vi kommer inte att kunna anpassa oss. De som säljer dig falskt hopp om att vi som art kan anpassa oss är lika självbedrägliga som de religiösa ledarna. Ju längre vi offentligt förnekar den dystra verkligheten vi har framför oss och undviker hantera privatexistentiell rädsla och smärta, desto mer förkrossande kommer förtvivlan bli. Denna schizofrena existens är en form av emotionellt missbruk. Det åläggs oss av en dominerande kultursyn som inte tillåter oss att tala om den tragiska sanningen. Denna censur tvingar oss att kämpa med verkligheten i ensamhet och förlita oss på att våra privata uppfattningar och bedömningar är korrekta.

Jämfört med jorden är ingen av oss gammal. Vi är kosmiska irrbloss. Våra lilla liv blinkar ett ögonblick och sedan mörker. Inget verkligt viktigt kan uppnås under vår en enda livstid. Vi måste arbeta med något större än oss själva. Vi måste leva fullt ut genom att nyttja den mänskliga tillståndets styrka och kräva rättvisa, inte för att det kommer att uppnås, eftersom det i sin perfekta form aldrig kommer att uppnås, utan för att det definierar oss som distinkta och känslosamma existenser. Rättvisa kan inte kämpas för i det abstrakta. Det måste grundas i en konkret konfrontation med makten, vilket innebär långvarigt motstånd och civil olydnad. Men vi i Väst är inte olydiga för i frågan finns det en spänning, en konflikt i hjärtat av klimatkampen: en dramatik mellan den "huvudsakliga" klimatrörelsen, dominerad av i stort sett vita, välfinansierade och gröna icke-statliga organisationer i Väst som trivs med att el-cykeln är en godhetssymbol; och de utanför den Västliga sfären som har kämpat för social och miljömässig rättvisa i årtionden.

De som har den känslomässiga och intellektuella förmågan att möta det som ligger framför dem kommer alltid vara i minoritet. Det finns en bedövande tröst som följer med att överge sin moraliska autonomi för olycklig statlig servilitet och samhällelig lydnad, och denna komfort är särskilt attraktiv i en kris. De kommande tyrannerna lovar säkerhet, och räddar tillfälligt vardagen. Oavsett vad de blir, börjar tyranniet som festspel för de håglösa medborgarna. Diktatorer kan komma till makten efter kaos, men deras mest outtalade löfte är att de kommer att lindra tristessen hos deras blivande undersåtar.

Emellertid kan bara en liten del av befolkningen engagera sig för att utmana despotisk makt finns det möjligheter. Detta innebär för det första att namnge och acceptera verkligheten. Det blir inte lätt. Det betyder uppvisad personlig förtvivlan över vad som kommer att komma, för det finns säkert massdöd med i ekvationen. Det betyder att agera, även om nederlaget är säkrat.