Till vilken plats vandrar jag för att tömma mina tankar? Var finner jag friden i denna värld. Valet för mig faller på ett träd. Tid saknas, tid tar jag mig inte nog att sitta, ligga, under, i träd och bara lyssna. Lyssnande ter sig nämligen inte naturligt för mig; Jag är en debattör, en teoretiker. Jag approberar uppfattningar, idéer, föreställningar. Jag gillar att vinna debatter. Vilket är desto större anledning att träna på lyssnandets konst. Höstsolen har börjat infinna sig nu och frosten är i annalkande. Kanske borde jag sitta uppe i trädet en stund och vara uppmärksam på mörkrets insvepande. Jag önskar att jag hade några livstider till förfogande på att bli bättre med uppmärksamhet, att lyssna. Jag önskar att jag hade mer tid att lära mig hela låten inte bara refrängen. Men kanske är den tid vi har under våra flyktträd den tid vi behöver.
Det är inte bara de Abrahamitiska religionerna som sätter ett stort träd i centrum för allt. Egyptiernas sykomorer eller eken i Dodona var en navel, i hjärtat av vår nordiska mytologi står Yggdrasil. Kanske är det samma träd som stod i Edens trädgård eller Dodonas tempel? Yggdrasil förbinder de nio världarna och dess rötter sträcker sig ner i helvetet, dess grenar till himlen, och dess stam står i mitten av människans värld. När Yggdrasil faller ska världen av idag avslutas. Utan trädet i mitten av vårt medvetande väntas bara mänskligheten eld och sorg. Dessa gamla myter ger oss en väg och en varning. Jag tror att vi fortfarande kan höra varningarna om framgångarnas miljöskövlande pris, om vi bara klättrar upp i grenarna på de kvarvarande träden, stänger våra debattglada munnar och lyssnar.
