Min dagliga rytm av läsning och skrivning har nyligen spårat ur något genom en tillfällig akut återkomst av min sjukdom som bryskt och utan ursäkt, hindrat mina sinnen förbli sammanflätade i kunskapstörstens intima intryckstango. Återigen i mitt vuxna liv är jag medveten om hur kroppen och hjärnan konspirerar i det vi kallar; varandet. Min uppkomna extrema fysiska svaghet kortsluter även mina annars så aktiva associativa spårfinnar-synapser, på vilken allt kritiskt tänkande bygger och mitt bibliotekskort till utlånande av lagrad kunskap återkallades obarmhärtigt. Så i den gångna veckans halvblinda och smärtsamma tillvaro har jag blott haft tillgång till ett terra incognita i sinnet, ett land av fragmentariska idéer och kulisstäckta glimtar av verkligheten.
Sedan, när narkotikan tar mig ur det mentala diset, återvänder jag idag till en grundnivå av kognitiv funktion. En känsla av inget mindre än fenomenal lycka. Att återgå i läsning utlöste fyrverkerier av förbindelser och upplysta associativa spår i alla riktningar. Det var denna gång som ett återvändande till sjukdomen denna gång hade slungats iväg mig upp till ett högre plan av kunskaplig sensibilitet. Detta är naturligtvis inte en ovanlig upplevelse för mäniskan; vår art har en tendens att behandla sjukdomar som en abstraktion tills det drabbar oss och är en konkretion av våra kroppars förnimmelseförmågor, och känslan av förhöjda mentala och kreativa förmågor som kommer ut i andra änden av en fysiskt och mentalt dränerande period är fascinerande till sitt omfång.