Det står nu klart. Varje dag är en dag närmare en världsledare som står för det oförståndiga, arroganta, propagandistiska; ur hans porer utsöndras isolationismens fångenskap; men hans motståndare har ännu att förstå att han finns där tillföljd av deras hybris. Nu kvävs krigslojalisterna, den imperialistiska globalismen som USA drev är plötsligt bitter, en giftig medicin de tillfogat sig själva. Mardrömmen de lovade sig och sina allierade aldrig kunde vinna är nu den av folket utvald. Vad detta kan innebära för USA, för oss alla, för imperiet kan ingen gissa. Ursprunget till kommande världsomspännande senatus consultum ultimum kanske kan finnas att utläsa i den chock och bävan gamla eliter nu uppvisar.
För striden mellan Gracchus och Octavius, Trump och Clinton, har effektivt skalat bort de sista strimlorna av söndrigt kamouflage som förtäckt den ruttnande amerikanka politiska kroppen. Gömda bakom sitt nationella mantra av utvaldhet och särskildhet, har det amerikanska imperiet betett sig med exakt samma solus ipse-betonade arrogans alla imperier genom tiderna anammat. Internationellt står numera USA för egenintresset som norm; att utan hänsyn till andra nationer eller krigets lagar expandera. Det har tillfogat elände, kaos och död; miljoner av de fattiga och hjälplösa har fått betala för den fullskaledominans USA:s elit har drömt om. Krigsmaskinen har med Bush, Obama och Clintons goda minnen våldtagit och förstört många länder i sin jakt på profit och inbillad trygghet. De har destabiliserat en hel värld under påverkan av storhetsvansinne. Trump är en cynisk fiktion som kom till för att landet han ska styra numera kan skapa de krig landet behöver. Amerika har över tid förvandlats från en republik med stark ekonomi till ett militaristiskt imperium med en vaudeville demokrati.
Detta skedde genom ett beroendeförhållande emellan kapitalismen och de korrumperades pengar. Företagens önskningar importerades via politisk och militär makt; det innersta i fascismen. I generationer har amerikaner dränkts i ett ultranationalistiska gift; exceptionalism, med dess implicit rasistiska undertext och dess sexism begravd i en manlighets kult som följt med varje amerikansk medborgare sedan modersmjölken. Men detta har tyvärr varit svårt att utläsa av andra än medvetna observatörer. Demokraterna, övertygade om att de är mindre onda, valde med Clinton som kandidat, möjligen omedvetet, politiskt självmord. De fuskade in henne trots att hon personifierade den finansiella ojämlikhet som råder i dagens USA. Hon var oförmögen att svara på de passionerade rop som hördes över kontinenten, från de unga, arbetarna, desjuka och fattiga, handikappade och äldre. Den Sanders som kunde svara på detta rop frös man ut. Det Demokratiska partiet är dött, kvävda av resterna från sin osmälta hybris. Trump är bilden av misslyckandet, Trump är implosionen av sammanhängande amerikanska partier, Trump betyder mer, inte mindre splittring och hätskhet. Amerika står nu inför enorma och okända risker och utmaningar som saknat motstycke i nutidshistorien. Landet hade en republik, om de kunde hållit fast i den. Världen kommer få reda på hur tappet påverkar oss. 