Guds fru?

Gamla testamentet är en text fylld med förmaning av vandrande kungar och drottningar att aldrig falska gudar, och Israel är allt som oftast sett som födelseplatsen för den dogmatiska monoteismen. Det är emellertid med intresse som jag under mina resor till de arkeologiska helgedomarna Megiddo, Taanak och Beit Sh'ean har upptäckt en betydligt rikare bild av det religiösa livet i detta gamla land. Lägger man ut de olika figurer som finns på museum runt om i Israels land så finner man snart mängder av stenstodiga kvinnor i olika poser och med olika mängder kläder. Kan även se motif av hundar, hästar och tjurar: De antyder alla, sammantaget, en ikonografi av ett pantheon, som nu vissa forskare tror kan ha inkluderat Yahweh’s fru. Mycket av teorierna finns fint formulerade i boken; Did God have a Wife?

Idén att dyrka ett pantheon eller triumviratet gudomlighet tycks ha pågått under hela järnåldern i Israel, d.v.s: 10:e till 6:e -talet f.Kr, och slutade först i och med den babyloniska erövringen av Juda och den semitotala utvisning av invånarna . De gamla formerna för tillbedjan var därmed borta för gott, och de återvände inte när det semitiska folket flera generationer senare återvände från Persien och Babylon, då de istället hånade de kvarboende samariterna för sin hedniska tro.

Intressant nog finns det oerhört mycket mer kvinnliga figurer och representationer på helgedomar än det finns manliga från perioden när samariterna var på palts i det nuvarande Israel. Läser man sagorna i sin bibel så vet man att det var profeterna Elia och Josua som slogs hårdast mot polyteisterna och bevisen som hittas idag pekar på dyrkan just på en judisk dyrkan av minst två gudar. I Khirbet el Qom, i hjärtat av Juda, i en grav, hittades inskriften på en bön som innehöll namnen på Yahweh och Asherah, den senare åberopas till och med tre gånger. Tyvärr genomgick judendomen en genomgripande översyn från tiden före kung Josia och sen framåt i tiden, fokus låg då på att bli en sann monoteistisk religion. Asherah blev kvar endast i form av indirekta referenser samt i utspridda och kraftigt redigerade bibeltexter. Moderna översättningar återger ofta hennes namn som "en pelare" eller "en dunge", vilket inte förmedlar till de flesta läsare att det i själva verket rör en gudinna.

Det är inte helt otroligt att anta att järnålderns israeliter inte var monoteister, och tanken på vad bra det hade varit om detta forntida pantheon hade fått löpa parallellt med de berömda grekiska eller romerska sådana är lockande att leka med. En snällare mer panteistisk världsbild kanske? One can but dream.

Lydnad

Det är inte psykopaterna, de ondskefulla, de maktgiriga som utgör en fara i vår värld, de kan urskiljas å avskärmas mer makt; de farliga är och förblir de lydiga. I varje nation, land, stat, samhälle, vare det kungadöme, meritokrati eller diktatur, är lydnaden och okunskapens följeslagare det största problemet. Tystnad och lydnad. Maktens vapen.

Därför är att ge uttryck för tvivel en skyldighet, att nyttja sin egen kunskap för att ifrågasätta en sanning är demokratins räddning och väg mot utveckling, ifrågasättande mellan medborgare, väljare, partimedlem förändrar samhällen. Konfrontationsfasen i ifrågasättandet hos demokratiskt sinnade människor förändrar mer än vapen någonsin kan. Faran finns i att de som fostras in i färdiga politiska eller religiösa system saknar denna impuls. De är vana att lyda, följa gruppens invanda sanningar och därför får för dem olydnaden har ett för högt pris. Vad riskerar medborgare som fostrats och lever i ett öppet samhälle när de säger sin mening? Ingenting. Vad riskerar regeringen som låter sig kritiseras? Allt. En viktig ordning.

Värdegrunden

Att promenera genom en svensk stad bortom stambanorna; helg efter löning blir en presentation av medmänniskan av idag. Hat, ilska, fylla, osäkerhet, rasism, vilsna individer som famlar efter lösningar och framgångsvägar där vi övriga får se hur deras partival låter den nya nationalismen växa sig stark. Sverigedemokraterna har sina väljare givna.

Det som tycks förena de skrikande gatukverulanterna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter inte deras högljudda enkla resonemang.

Det är för mig enkelt att se hur en nation istället i litteraturen kan finna en annan väg, som förenar vår Svenska identitetsgrund, nation, språk, historia, tradition, med dess moderna uttryck av tillhörighet i en globaliserad värld. Det betyder inte att jag accepterar en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån en kommunitär syn på nationen kan bidra till en politik som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum, utan exkludera eller hata de nya medborgarna som vill dela denna värdegrund.

Min årstid

Vandrar ut på gator jag inte vanligen traskar och förstår att norr över i vårt land är hösten bekräftad. Dimman ligger kvar, löv droppar i snabb takt ner sin blodröda kuliss från träden, de sprids mot den våta, mörka asfalten på vägen. Världen är nu inne i höstens språk, doft och ljud; en tid för vila och väntan, en tid för läsning och film. Hösten påminner om det öde, det tysta, det glömda. Hösten är min årstid.

The Paris Winter

För det mesta läser jag lite baserat på årstid. Så det var bara en lycklig slump att jag hittade den här nya boken i tid för lövfällningen. En bok som förflyttar mig till september mot vintern 1909-1910, dagar som tydligen ledde fram till den stora översvämningen som dränkte Paris 1910.

Jag hade inte läst något om denna roman innan jag började läsa, och fick mig till dels en mycket väl författad historisk fiktion om en ung engelsk kvinna och hennes eleganta ryska konstvän i bästa Belle Epoque-era; en bok som jag inte kunde lägga ner. Så jag berättar inte något mer om den, i fall du nu skulle vilja läsa den i hästrusket?

Sollunch

En god lunch och ett avsnitt Sherlock Holmes i solen innan jobbet åter kallade. Läsningen är en evig hobby och kanske mer av ett evigt upplysningsdepartement. De stora målen med en bok tenderar att vara antingen trevnad eller upplysning, och ingen av dessa båda inverkningar är försumbar. Det är känsliga delar av oss själva som vi lämnar över till böcker; vi vill bli tröstade, få vår tro på mening bestyrkt, identifikation med andra, förstärka vår förståelse av skönhet, väcka vår solidaritet, dela våra drömmar.

Obehaget eller glädjeruset en bok kan väcka är ett bevis, om nå något sådant nu behövdes, på hur mycket läsning innebär, och vad djupa känsloregister vi utnyttjar när vi öppnar en bok. Ingen har någonsin lyckats övertyga mig om att läsning är "slöseri med tid". Det är en glädje som även medför en visdom, och det är en värdefull hobby.

Tyst; jag läser

Quite: The Power of Introverta är en lisa för själen i en värld som i stor utsträckning värderar extraversion och utåtagerande, livligt sällskapliga personligheter är norm; det en bok som helt (nästan) förkastar allt detta. Introverta i vår värld skall i alla fall glädjas.

Själv är jag en introvert. Jag trivs inte med att vara runt människor hela tiden. Jag behöver tid för mig själv och jag behöver tid att mentalt förbereda mig för sociala tillställningar. Jag har inte 1000 vänner på Facebook. Jag är inte en risktagare. Jag jag tror inte att många tillsammans nödvändigtvis ger bättre resultat. Quite, påminner mig om att jag inte är ensam.

Författaren Cain definierar helt rätt att vara en introvert är skilt från att vara blyg, seriös och känslig. Även om dessa egenskaper ofta förekommer tillsammans eller överlappar varandra, kan introverta fortfarande ha en stark social kompetens, men de känner bara inte för att vara sällskapliga hela tiden. Cain påminner oss om att några av våra mest hyllade uppfinnare, författare och politiker är introverta till sin natur. Hon påminner oss om att inåtvändhet ofta förbises i ett samhälle som i allmänhet är inriktat på utåtriktade Ideal.

Cains bok tar tag i en hel del olika aspekter av en introverts liv; från barndomen till arbetsplatsen och sänder ett tydligt budskap kring att tystare personligheter inte alls är sämre samt förtjänar ett erkännande för de styrkor som de medför sin omgivning. Utbudet av källor är allt från anekdoter, fallstudier till vetenskapliga referenser. Jag anser emellertid att människans personlighet är extremt komplex och slutenhet är bara en av många aspekter på vem vi är och Cain är ibland skyldig till att generalisera runt slutenheten. Inte alla introverta är naturligt intuitivta och inte alla extroverta är bra på att tala inför en publik.

"Tyst" är verkligen inte en självhjälpsbok, men den bör ändå vara bra för alla vi introverta där ute, kanske till och med en revelation för dem som känner sig särskilt missförstådda. Dock är denna bok inte bara för dem som föredrar ensamhet. . .extroverta skulle också få en hel del insikter av att läsa den.