Rädslan för Ryssland är överdriven och bottnar oftast i en ovilja att förstå. Den kritik och det hån som Ryssland riktar mot den västorienterade hegemonin innebär inte i sig någon anti-väst- eller anti-europeisk inställning. Rysslands och Europas öde är gemensamt, men det utesluter inte en realism ifråga om Rysslands eurasiska väsen. ”Titta på kartan”, sa Dostojevskijs till de europaorienterade och därmed upprepar den åsikt som redan Alexandr Pusjkin stod för; den att nämligen att Rysslandskapat en stark stat i sin egenskap av utpost för väst mot öst. Bakom ryggen på Ryssland har Europa utan yttre hot fått utveckla en överlägsen vetenskap, konst och ekonomi. Framför dem stod skyddet mot horderna. När Ryssland blev Sovjet och under en parantes i sin historia fick bli fienden, ledaren för de hunnerska horderna glömdes den gamla ryska överdrivna europeisering bort. Nu ser vi åter hur den bildade borgerliga societeten i Ryssland återinför ett vurm för Rysslandets traditioner, seder och stilar.
I dagens ryska samhälle, som utgår från ideell och stilistisk pluralism, framstår ord som förräderi eller patriotism ohjälpliga anakronismer eller till och med komiska, för att de skulle behöva noggranna och övertygande preciseringar. I totalitära samhällen blir de illvilligare och mera skrämmande just på grund av sin semantiska tomhet. På grund av samma tomhet klingar de också så ljudligt. Att vi i Väst idag slår hårdast på en patriotisk trumma och piskar på förräderidebatten är en tragisk markör på att vi inte längre förstår till vilket skydd Ryssland är mot det totalitära österlandet.
