Ögonblick

Strax är jag åter till kontorets öppna landskap. Ett skövlat fält av procedur, strategier och paragrafer i vars närhet jag behåller min överlevnadsstrategi. En väg som gör att jag till synes intakt kan gå igenom ett vardagligt liv kryddat med nervsmärtor; det handlar om att kunna förvalta en inre reserv av spillror med anslående stunder, skildringar och upplevelser ur det svunna, som jag tar upp ur minnet och ger ny atmosfär åt varandet.
Ögonblick, och det är inte bara tidsbundna skeden utan snarare stunder av harmoni, en vind som passerar med en doft, en blick lämnad på ett café i Helsinfors, ett regn som svalkar och renar damiga gator i Homs; stunder då det plötsligt uppstår ett slags samklang. Det är minnen jag spelar upp som väcker något, något som får mig att lämna skärmen, kontoret, avtalen och inträda i ett annat makrokosmos taget från det förflutna. Ett kabinett av minnen att plocka ur för att återupprätta en hel tillvaro inombords.