Var är kosmopoliterna idag? Var är Alexandria, Konstantinopel och Beirut? Istället har vi en intolerans mot etniska minoriteter, nationalitetsprincipen har växt till sig en plats på piedestalen. Enkelspårigheten och isoleringen är verkligen inte det som ökar driftighet, berikar den intellektuell anda som behövs för framsteg i konst och litteratur. Tänker på en bok jag läste om Atatürk, och vad nationellt revirtänkande kan ställa till med. Kemal Atatürk, grundaren av det moderna Turkiet var född i Thessaloniki, en stad där turkar, greker och judar länge sågs samsas utan friktion och som därför verkade som en nyttig ottomansk lyssnarpost mot Väst. Men samme Atatürk; var som segrare ytterst ansvarig för massakern på greker och armenier i Smyrna 1922. I sin blodstänkta kosackskjorta med vitt bälte stod han på terrassen till sin lyxvilla och såg staden brinna. Nu sa han och pekade på elden var Smyrna fritt från främlingar. Turkiet åt turkarna, okunnig om vad och vilka som en gång gjort Turkiet stort. I och med Smyrna var det farväl av riket som generöst låtit en mosaik av kulturer vara i blomning. Och han skulle inte bli ensam om att sätta stopp för den samlevnad som i östra Medelhavet har anor ända från antiken. När Nasser 1957 fördrev de sista grekerna från Alexandria så tog han till metoder som Sudeterna kort där innan fått pröva på och som då hotade ungrare i Rumänien och Bulgariens turkar.
Nationalismens råa efterkrigsliga kulmen skulle i Europa sedan spela ut på Bosnisk mark, med Sarajevo som en symbol för det Europa som en gång var och inte igen skulle bli. Man behöver inte gå till Kafkas Prag eller Freuds Wien för att fatta vilken kuslig åderlåtning drabbat Europa och Levantens andliga miljöer.
Ännu längre norrut sköljde kriget 1941 till -44 bort Viborg, förvandlande det till ett minnets och drömmens Vineta. Då hade den mångspråkiga kärnan redan hunnit förvittra, men tillräckligt mycket var kvar för att i den spartanska första Finska republiken ge platsen en vänligt extravagant touche. Kaliningrad är idag den insprängda skuggvarelsen som var Königsberg. En brutalismens byggplats ovan den bördiga mylla vars rötter närt upplysning.
Europa 2017, när misstrogenheten mot främlingar och minoriteter är en nationell politisk populistisk förförelse, behövs den kosmopolitiska staden av igår som en påminnelse om att öppenhet och mångfald trots allt varit möjliga som alternativ. I denna mening går vägen till Europa ännu en gång över de mångfacetterade tätorterna. Historien är intressant för det Europa som kämpar med olösta nationalitetsproblem. Vågen av invandrare har brutit sönder de gamla monoliterna och tvingat oss att blir bekanta med ett närande, vidgat, komplext utbud av språk, raser och religioner. Vi är redan mitt inne i en kris som inte går att lösa med några lättköpta nationella etiskt rensande recept. För en gångs skull kan vi hämta en smula tröst ur historien: Viborg, Konstantinopel, Prag, Hebron, Alexandria, alla finns de där som bevis på att människan kan tänja sig förbluffande långt när det gäller att i sin vardag införliva även det som är främmande, nytt och tillsynes riskabelt annorlunda.
