The Peregrini Dediticii

Vi har migration. Fler migranter än någonsin

sedan folkvandringen är i rörelse. Som alltid tar jag lärdom från forntida historia: barbaren; detta andra stora historiska namn på migranten efter den mer neutrala nomaden. I den gamla antika Väst, skulle den dominerande sociala formen av politiska staten inte varit möjlig utan massfördrivning, eller politisk fördrivning av en stor mängd barbarer som blev slavar. De kidnappades från bergen i Mellanöstern, Afrika och Norden, används som arbetare, soldater och tjänstemän så att en växande härskande klass kunde leva i lyx. Omgiven av stadsmuren. Den romantiserade klassiska världarna i Grekland och Rom byggdes av migrerande slavar, eller av "barbarer" som Aristoteles definierade deras grundläggande rörlighet och deras naturliga tänkta oförmåga till politisk handling och sammanslutning. Några av de tekniker som fanns då, till exempel politisk utvisning är fortfarande i kraft i dag. Invandrare i USA och Europa, både legala och papperslösa, upprätthåller hela sektorer av det ekonomiska och sociala livet som skulle kollapsa utan dem. Samtidigt, dessa invandrare är i stort sett opolitiska jämfört med medborgarna innanför murarna av dagens nationalstats Polis. Deras arbete kan utföras enbart på grund av sin partiella eller icke-status. Precis som för greker och romare har Västs otroligt militära, politiska och kulturella expansionen endast kunnat ske under förutsättning att billig eller gratis migrerande arbetskraft kommit till oss. Om detta sammanhang verkar besynnerligt, betänkt bara hur invandrare beskrivs i medierna. I USA skrivs det om mexikanska invandrare i samma mening som invasion. Det talas om den amerikanska civilisationen.

I Storbritannien beskrivs Europas kris som en effekt av de barbarer som står och skramlar vid våra portar. En direkt historisk referens till den barbariska invasionen av Rom. I Frankrike, sa Marine Le Pen att barbarernas inflöde kommer att bli en invasion från det fjärde århundradet, och konsekvenserna kommer att vara densamma.  Även ordföranden för Europeiska rådet, Donald Tusk har beskrivit de senaste flyktingarna med militära metaforer som användes av romarna att dehumanisera barbarerna: flyktingar är en våg som har översvämmar Europa. De producerar kaos som måste hanteras. Vi blir långsamt vittnen till en ny form av politisk retorik från liberala ledare. Tusk kallade även barbarerna för en del av ett slags hybrid krig, där migrationsvågor har blivit ett verktyg, ett vapen mot grannar. Detta århundrade kommer föda en ny asymmetri mellan medborgare och invandrare, och relationen kommer nå sin historiska bristningsgräns. Utsikterna för några strukturella förbättringar är svårt att föreställa sig, men alternativen är inte utan motstycke i historien. Det första steget mot en förändring måste vara att öppna upp det politiska beslutsfattandet för alla som berörs av de föreslagna ändringarna, oavsett status. Den enda vägen framåt i den långa marschen för migrerande rättvisa och social jämlikhet är status för alla.