Vi ser oss själva som en mycket intelligent art som drivs framåt av en anledning, ett högre mål. Men vi är inte mer än apan. Vi vill äta gott, dricka mer och älska ofta med så många som vi bara kan. Något som jag lätt kan demonstrera genom den omvända frågan; varför, om vi är så smarta, finner vår art sig i en situation där vi har ödelagt två tredjedelar av vår planets mångfald? Har vi ett rationellt argument för verkställigheten av denna fanatiska förstörelse? Naturligtvis inte, kommer vi att säga. Men varför gör vi det? Om det är ett förnuft som driver oss?
Denna fråga bör alltid bota oss från föreställnigen att vi drivs av ett nobelt motiv. Men vi lyssnar inte till svaret på den frågan. Vi förnekar faktiskt frågan i sig. Det är samma fråga, och samma svar, som vi kommer ha när vi nu läser att 70 % av alla vilda djur kommer vara borta år 2020, att 58 % var förlorade redan 2012 och vi fortsatte förstöra livet med en hastighet av 2 % döda arter per år rörde oss inte. Vi är nämligen mycket mer benägna att oroa oss för information som säger att avkastningen på våra pensionspengar blir lägre än prognostiserat. Eller att den ekonomiska tillväxten är för låg; trots att 70 % av planetens vilda djur redan är borta. För om vi är en intelligent art så ska vi förstå att förstörelse av är uppmaning till handling; för vad behövs som ny nivå av ödeläggelse innan ändring 80 %? 90? 99 %?
Vi antar att vi är intelligenta, eftersom det får oss att må bra. Det rör oss inte att planeten mår uselt. Det som driver oss är inte väl avvägda skäl. Det som driver oss är den del av vår hjärna som är njutning. Vår så kallade rationella, mänsklig, hjärna tjänar blott en funktion, och endast en: hitta "rationella" ursäkter för vad vår primitiva hjärna har förmått oss göra. Vi är alla intelligenta nog att förstå; en hybridbil betyder inget för att stoppa förödelsen av vår värld, men det finns fortfarande miljoner av dessa som säljs till miljövänner. Så kanske vi kan lura oss om vår intelligens men ekologin och Gaia kommer påpeka vår dårskap.
