Hur skulle livet se ut om vi minskade ner vår konsumtion av koldioxid och skulle denna nivå vara förenlig med en dräglig tillvaro? Kuba, oaktat dess drakoniska påtvingade egalitära system, erbjuder ett intressant exempel. Det ekologiska fotavtrycket förenat med ett minimikrav för en hållbar civilisatorisk utveckling möts i detta land.
Kuba har också de näst lägsta födelsetalen i Amerika, 1,6 födslar per kvinna. Endast Kanadas är lägre. Detta innebär att även ett lågkonsumtionssamhälle kan vara förenligt med någon form av kontrollerad befolkningstillväxt. Den genomsnittliga kubanen äter 3,277 kalorier per dag. Kubaner har vidare en förväntad livslängd vid födseln på 79 år. Detta är över en livstid som övergår USA och endast 1,5 år under Tyskland. Kubas elevers genomsnittliga antal år i skolan ligger över Finlands bildningsframgångar. Vidare är det bara Monaco och Qatar som har fler läkare per capita än Kuba. Så självfallet är en lägre konsumtionsnivå förenlig väldfärd och med vår ändliga planet; ett annat system innebär inte misär och fattigdom för alla. Nota bene; säger här inte att livet på Kuba är lätt. Det är det inte, men någon gång inom en snar framtid kommer de som bor i den utvecklade världen, och i de rika enklaverna i
utvecklingsländerna, bli ställda inför ett val mellan en kubansk livsstil och ödeläggelsen av möjligheterna till ens en dräglig tillvaro som idag är en stor del av livet i Väst. Kan man förena frihetlighet och nedtrappning av konsumtion; går det på demokratisk väg skapa egalitära samhällen som har kraft att leva hållbart och drägligt i solidaritet även för kommande jordliga generationer?