Det finns i vår värld olika typer och grader av okunskap, men naturligtvis har vi ingen ursäkt för att inte lära allt vi kan. Inom vissa gränser kan vi; läsa, höra och se samt vi kan minnas. Vi behöver inte leva i en värld som definieras av professionella åsiktsministärernas nonsensnomenklatur. Med det sagt är emellertid vår okunnighet obotlig, för oavsett kommer vi aldrig att bli fria från vår mortalitet, partiskhet, felbarhet eller förvillelser. Vidden av vår kunskap kommer alltid att vara, ett mått på omfattningen av vår okunnighet.Eftersom okunskap således är en definition på att vara mänsklig, behöver vi ett lämpligt sätt att leva i symbios med denna okunnighet, att inse okunskapen vägleder för vår nästa kärlek, vår vänlighet, den dagliga försiktigheten, valet av vård, sökandet efter en lämplig måttstock för lycka, behovet av sparsamhet, valet av ett bra arbete, behovet av en hälsomässigt korrekt livsföring… mänskligheten skulle må gott av att erkänna okunnigheten som en norm, att därigenom känna gränserna och effekten av vår kunskap. Att vara ödmjuk och att förändra världen bara i en lämplig skala, fri från utopiska storslagna mål.
För svaren finns i småskaligheten och osäkerheten. Se hur hälsan hos haven beror på hälsan hos floderna; friskheten i floden beror på styrkan hos de små bäckarna; friskheten i de små vattendragen beror på välbefinnandet hos avrinningsområdena. Kraften på vattnet är exakt samma som hälsotillståndet hos planeten; små platsers vigör är exakt densamma som summan av tillståndet på hela vår planet. Vi kan inte vaccinera kontinenterna och oceanerna mot vårt mänskliga förakt för små platser och små bäckar. En tilltro på stora sanningar och förstörelse av det lilla kommer slutligen föra hela jorden mot den stora vilostaden.
Effekterna av det gångna seklets robusta individualism och behov av storslagna dogmer, utan tvivel, är den presumtiva "rätten" för särskilt utvalda enskilda att idag kunna göra som de vill, som om det inte fanns några skapare, ingen legitim regering, ingen gemenskap, inga grannar och framförallt inga kommande släktled. Rätten har varit att de med makten och tolkningsföreträdet för dagen kunnat göra vad de velat med sin egendom. En egendom, enligt denna formulering, är ens egen absoluta att ödelägga i jakten på den kapitalistiska utopin. Individualismen är en doktrin som platsar för ett sjunkande skepp eller panik i en brinnande byggnad, en sanning lämplig för hajar eller kanske ett svall av gräshoppor. Ett samhälle som vill uthärda i generationer måste tänka cykliskt, litet och ha som ofrånkomligt krav att kunna hantera vårdtagande, kärlek, godhet, grannsämja, och fred. De ledare som erkänner sin okunskap är en värdefull resurs för mänskligheten och förfogar över en kunskap som inte kan privatiseras, säljas och skövlas.