Horace Mann

"Be ashamed to die until you have won some victory for humanity."    

Brief Loves that Live Forever

Jag är en läsare, och jag läser helst; Andrei Makinë och detta är fortfarande sant, även om de senaste av hans böcker som översätts till engelska inte var riktigt lika bra som de tidigare, framför allt hans: A Life Music. Men lyckligtvis fick jag denna januari njuta av en ny, kort och vacker bok. Brief Loves that Live Forever. Att läsa Makine skänker glädje, det ger mig samma känsla som att bevittna en vacker uppsättning av Körsbärsträdgården; Makine påminner om det Tjechovska, det är samma skönhet, melankoli, patos och humor.

Hans senaste boken består av sju episoder, som alla i sig är en vacker novell; komplett i sin litenhet. Ändå skapar han en än vackrare helhet, och inte bara för att de har samma berättare, för de är alla sju effekten av en kumulativ ordskönhet. Budskapet i varje episod är detsamma: att livet, vår existens, oavsett hur fruktansvärt görs levnadsbart i de små transcendenta stunder av skönhet som erbjuds. Stunder där man upplever en intensiv och ren kärlek till en annan. Allt Makine har skrivit är en variant på detta tema; han söker efter glimtar av det paradis vi aldrig slutar sträva efter men inte nå.
I de små berättelserna får vi oss till del historien om Sovjetunionen, härliga löften om lycka, de förrådda finns redan i nästa generation. Under de första och sista historierna möter vi en dissident, som med en hackig hosta, är man på väg mot ålderdom och död fast han bara är i fyrtioårsåldern. Hans brott, begånget när han var ung, är att ha genomskådat den hycklande socialistiska charaden, och vid ett tillfälle ha postat plakat föreställande partiledarna och medlemmar i nomenklaturan med grisansikten. Först var han sporrad av flickan han älskade; sen sporrad av frihetslängtan.

Berättaren själv var däremot uppvuxen på ett barnhem, i en tid då, efter det stora fosterländska kriget och Stalins död, det fortfarande var möjligt att hoppas på en lysande framtid för alla och envar. Ändå visade sig även drömmen vara en grym parodi på livet. För även i Sovjetryssland finns stunder av skönhet, glimtar av vad som kunde ha varit, och bevis för kärlekens frälsande kraft. Det finns en underbar scen, någon gång på 1980-talet, när berättaren, återhämtar sig från de sår som han fick i en helikopterkrasch i det afghanska kriget, följer med en entusiastisk ung dissident till den största äppelträdgården i världen. Hon är där för att visa honom regimens dumhet. Träden i denna fruktträdgård har planterats för nära varandra. Odlingen är steril; det blir inga äpplen. För henne är detta den perfekta bilden av den sovjetiska staten. De når i mitten av de obrukbara en fontän, som kan vara under uppbyggnad, men har i själva verket övergivits. Ruiner och sterilitet men ändå finns förfallets och naturens skönhet till beskådande, till läkande för vår berättare.

I den sista berättelsen låter Makine berättaren återvända till Ress, mannen som såg ledarna som grisar. Han är mannen som vet att i den historiska flodvågen, i duellen mellan det sköna och det tärande så finns det ingen segrare. Regimer förändras, men vad som förblir oförändrat är människans önskan att äga allt, att krossa sina kolleger, att förfalla till att med en dömande likgiltighet mörda och förtrycka.  Men trots denna krasshet låter Makine oss ändå se att detta inte är hela sanningen om livet, vilket kan, oavsett omständigheterna, belysas med stunder av skönhet och det berikande av kärlek vi alla utsätts för i små doser genom evigheten.

Reagans arv

Har levt i 40 år. Har kanske 40 år kvar.  Den första halvan av mitt liv har varit kosmopolitiskt och världen jag föddes in i började rätt oskyldig. Efter Vietnamkriget och information som läckte ut om Västledda kupper runt om i världen, bad president Jimmy Carter att mänskliga rättigheter skulle sättas i centrum för USA: s utrikespolitik. Hans efterträdare, Ronald Reagan kapade dock retoriken om mänskliga rättigheter och anpassade den till den till sin agenda om kontroll och dominans. Världen lever idag fortfarande med Reagans usurpation av betydelsen av mänskliga rättigheter; en betydelse som inneburit stöd för brutala krafter, såsom den guatemalanska militären och nicaraguanska Contrasrebellerna, Afghanistan, Libyen, Irak, Venezuela och många fler länder har fallit offer för den processen av Orwellsk förändring bakom ordet; Demokratirörelser. Demokrati var tvungen att bli synonymt med de rättigheter och vinster för företagare, regeringarnas val av politik blev ovidkommande.

Men denna perversion av språket var inte så mycket tänkt att lura den genomsnittlige invånaren i de drabbade länderna, som alla är mer benägna att förstå verkligheten bakom ordlekarna sedan de upplevt effekterna av demokratiinterventioner på nära håll; nej ordförändringen var mest till för att kontrollera det Västliga folket. Målet för Reagan-administrationen var att ställa upp den allmänheten bakom Reagans aggressiva utrikespolitik, eller som uttrycket på den tiden gick, att sparka ut Vietnamsyndromet, vilket innebär att avsluta den rådande, och sunda, krigsresistens som fanns i USA och delar av Europa.

Målet hade uppnåtts när jag fyllde femton och propagandaprocessen hade, i och med det första Irakkriget, fallit i ett förutsägbart mönster. Du plockar ut ett land; du demoniserar dess ledarskap; du utvecklar några bra säljbara teman som är säker på att driva på hemmaopinionen, kanske krydda med lite fiktiva berättelser om hur onda araber kastar barn ur inkubatorer eller det skrämmande kärnvapenmonstret. Sen lyfta fram en ledares personliga korruption och jämföra honom med Hitler. Poängen är inte att den utpekadeledaren inte de facto är en rätt motbjudande karaktär. Ärligt talat, de flesta politiska ledare är onda. Men glöm aldrig att många västerländska ledare och inte minst våra allierade i den andra och tredje världen, både historiskt och av idag, har mycket mer blod på händerna än vissa av våra utsedda monster som upptäckts runt om i världen de senaste 40 åren. Nyckeln är propaganda.

Den propagandistiska dubbelmoralen ber oss titta hårt på beteendet hos vissa fiender i Venezuela, Iran, Ryssland eller östra Ukraina, men att ignorera ledare från Colombia, Saudiarabien , Georgien eller västra Ukraina. Medan det är lätt för en journalist att anklaga en Chavez, en Ahmadinejad, en Putin eller Janukovitj för i stort sett allt ont får du helst inte röra en saudisk kung Abdullah, en Saakasjvili eller Yatsenyuk , för att inte ens nämna en Netanyahu. Detta är den mörka sanningen om min livstids humanitära interventioner, de har snurrat iväg världen i en oändlig våldscykel. I stället för att förbättra utsikterna för mänskliga rättigheter och demokrati, har de förstört för dem. Finansiärerna av dessa interventionistiska strategier har gjort enorma förmögenheter på att vara anslutna till ett nätverka v statliga entreprenörer och välplacerade spekulanter som utnyttjat politiska vakuumet efter att bomberna orsakat kaos, de är ett brödraskap av få som skapar ett helvete på jorden för miljarder andra. Påminns om allt när jag nu läser Reagans dagböcker.

Franklin D Roosevelt

"Men are not prisoners of fate, but only prisoners of their own minds."

Tacitus

"To plunder, to slaughter, to steal, these things they misname empire; and where they make a wilderness, they call it peace."

Faulkner; The Sound and the Fury

"I give it to you not that you may remember time, but that you might forget it now and then for a moment and not spend all your breath trying to conquer it. Because no battle is ever won. They are not even fought. The field only reveals to man his own folly and despair, and victory is an illusion of philosophers and fools."

Konvulsioner

Precis som årstider och klimatskiftningar har säsonger, finns de även inom historien, men de historiska skiftningarna verkar ha en dunkel, oblidkelig dynamik som människor bara kan hoppas på att försöka följa med på, med förhoppning om att inte krossas. Bakom de nuvarande störningarna ruvar inte bara utbyggnaden av en islamisk fundamentalism, men framförallt den förestående kollapsen av det guld som stärkt upp större delen av den islamistiska ekonomin i vår tid: oljan. Det var olja och enbart olja som lät befolkningarna i den islamska delen av världen att blomma i en svårtillgänglig öken i slutet av 1900-talet, men klart är nu att denna orgie av rikedom nu går mot sitt slut, och med den förmågan för regionen att upprätthålla standarden för den befolkningen som ockuperar dess område.

Den våldsamma våg av fundamentalistisk vrede Väst nu upplever är bara ett symptom på Oljebältets dödsryckningar, redan tydligt i den upplösningen av nationalstaterna i Nordafrika och Mellanöstern. Saudiarabien kommer vara det sista dominot att falla eftersom den är så totalt beroende av desperat amerikanskt stöd. Men fall kommer Huset Saud, för den nuvarande teorin att Saudiarabien kan överleva på $40:s olja och kassareserver är en hägring. Långt innan Saudiarabien når bankrutt kommer landet drabbas av hemska interna politiska stridigheter mellan klaner och prinsar som råkar vara ättlingar till Muhammad ibn Saud, och som representerar cirka 15.000 av landets 29 miljoner. Kung Abdullah är över 90 år gammal, en tunn tråd att hålla ihop det hela. Salafisterna som Saud närt kommer åberopa sitt Islamistiska våld när kungen är borta, vilket kommer användas av pretendenterna. Väl medvetna om att USA aldrig kan bomba Saudiarabien, för Saudiarabien är Mekkas protektor.

Underligt för en del är att dessa Saudiska spänningar är det somsom kokar över hos oss i Väst dessa blodsfyllda dagar. Det vi kanske inte inser är att även vi står inför desperata problem kring vår egen oljeförsörjning, vilket mestadels har att göra med 100 år av oljenyttjande och en tillgångsskuld. 20-talets muslimska nationalstater var en skapelse av Väst för att trygga oljan. Uppklösningen av desamma nu när oljan är slut kommer bestå av en enda rad långa krig, en tävling mot ett naturresursslut där jag hoppas vi efter konvulsionerna är över kan återbörda villkoren till ett liv strax ovanför barbariets nivå. En bra början när det gäller att förstå Saudi är för övrigt följande bok: Resa i Sharialand : ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien.