Lyfta blicken heter det. Se bortom landets gräns. Men hur långt eller högt? Tänker inte ofta på att våra städer är så vackra från rymden, vackra och bedrägliga, en visualisering av mänsklighetens elektriska fingeravtryck på planeten, kromgul energi som flödar genom stadens livgivande ljusådror. Under skydd av den oändliga kupolen med sitt majestätiska kluster av stjärnor, har vi skapat våra egna stjärnkonstellationer på marken och namngett dem efter våra triumfer av idag; segrar, myter och ledare. Det är i våra städer av ljus och energi som vi på jorden lever ut våra liv mitt i en festival av skimrande vithet. Ljusen berättar för de som ser vår planet uppifrån art vi förändrat planeten till omisskännlighet; vår livsform har skurit sig över, runt och igenom planeten med ett överflöd av städer, bosättningar, vägar och anslutit dem alla till ett nät av ypperligt upplysta energifält, så att även utan en karta kan betraktaren hitta konturerna av de gamla civilisationernas slingrande floder. Det tysta budskapet i detta spektakel av nya ljus som följer gamla floder är lämpligt, konstigt och underbart. Vi har tatuerat planeten med moderna förehavanden men vi lever kvar invid livets vatten, som vi samtidigt förorenar för att vinna energi till de moderna kraftnäten. Vi lär inget med blicken fokuserad enbart på nation och inte planet. Ljuset sett från rymden blott blodet som vi åderlåter ur Gaia.
