De diplomatiska debaclen fortsätter i Sverige och världen. Året 2015 kommer vara det ödesdigra året när det plötsligt avslöjas vem som är vem och vad som är vad i de internationella relationerna. En vass kniv kommer skära genom den gamla, mögliga, dammiga gardinen som dolt sambanden sedan sent sjuttiotal. Tänk då däremot inte avslöjanden av stora konspirationer eller mörka, komplexa, olycksbådande geopolitiska sammansvärjningar. Dessa gick i graven med en annan generation, när människor kan ha varit giriga och grymma, men de hade också förmågan att skilja verklighet från fiktion. Det var en tid präglad av enkel västerländsk imperialism. Churchill och Roosevelt och Nixon är alla döda; Kissinger är nittio. Deras ersättare tänker inte längre i termer av realpolitik; de tänker i termer av läran kring ljusets brytning, de befinner sig i spegelsal som utformats enkom för att generera en optisk illusion av deras egen personliga hallucinerade storhet.
Dagens ledare tänker inte på verkligheten; istället styrs de av en neuros, en besatthet, en vanföreställning, de lever kvar i evig själslig tonår som fordrar konflikt. Deras drömmar föder en eld av raseri så distinkt och så slumpmässig att inte ens Nietzsche eller Sartre, i sina mest djävulska existentiella uppenbarelser, kunnat förutse dem. Så är den nya tidsandan, i detta framskrida stadium av förfall för det kollektiva medvetandet inom den Västerländska politiska eliten och deras beundrarskaror. Med denna förklaringsmodell så anges också orsaken till USA:s och EU:s vårdslösa och maniska kärleksaffär med den ukrainska högerextrema Maidanrörelsen, deras pånyttfödda, men nu tandlösa, ilska mot Ryssland, och deras föraktliga, narcissistiska likgiltighet för den tragedi som idag drabbar befolkningen i Ukraina, och igår Libyen, Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Kosovo och så vidare in i tidlöshet.
