Allt hopp är till synes förlorat för världen. Kaosets halvmåne i Mellanöstern är bördig med blod och inga genombrott är att vänta. Ryssland och NATO drar sina bajonetter, Kina breder ut sina oljeborrtorn mot det Sydkinesiska havet, Indien och Afrika står inför klimatkatastrofer av gammaltestamentliga proportioner. Situationen i världen tvingar människan inse att gränsen för vad vi kan göra själva måste tänjas och den insikten öppnar sinnet till att överväga möjligheten att det kan finnas nya vägar att uppnå fred. När allt är tilltrasslat, alla kort är spelade och mänskligheten inte har en aning om vad den ska göra, det är då vi inser att vårt levnadssätt inte fungerar, och sedan kan vi börja arbeta på det nya.
Det första vi alla behöver göra är att erkänna att situationen inte lösas med enbart maktmedel. Det krävs en död för egot, en mer ödmjuk attityd, en insikt att den mänskliga arten inte kommer överleva om vi inte utvecklas bortom vår material, mekanistiska, newtonska föreställning om hur universum fungerar. Det finns mer i våra sinnen än intellektet, och intellektet ensamt kan inte lösa alla problem. Det finns även en vägledning att finna i hur embryon blir bebisar, ekollon blir ekar och knoppar blir blommor. Det finns idag utrymme i vardagen för andlig aktivism:
Släpp din egen krigiska natur, ångra tankar eller beteende som vill döma eller attackera, tillbringa minst fem minuter om dagen i bön eller meditation, vet att du är en del av ett globalt medvetandefält, försök att organisera din egen gemenskap av likasinnade personer att delta med dig i meditationen och inte minst utöva barmhärtighet och medkänsla gentemot dig själv och andra, motstå särskilt frestelsen att följa någon annans vandring snarare än din egen.
Det är dags. Det är möjligt och komihåg att ideologier förhindrar åtgöranden.
