Bibliska gestalter i nyskriven skönlitteratur har ofta varit läsvärda. Saramagos Evanglium enligt Kristus eller Kayats Trettonde lärjunge de mest läsvärda jag kan dra mig till minnes i förbiskrivandet. Men så kom Toibins magiska lilla berättelse om jungfru Maria i min hand i helgen. Av Toibin hade jag tidigare läst inget men utifrån Marias eget perspektiv får jag nu berättelsen om en son som plötsligt gör anspråk på att vara Guds son och som därför drar på sig allsköns hat och förföljelse. Även denna berättelsen slutar där den ska, vid korsfästningen; med sin tortyrromantiska beskrivning av blodet, spikarna och korset. Men det mest gripande med texten är hur Toibin förmedlar bilden av hur ett samhälle hanterar en människa som inte anslutit sig till den minsta gemensamma nämnaren. Hur vi alla hanterar det annorlunda, de som vill hävda något nytt, de som ställer sig utanför och tar konsekvenserna för att vi andra inom sinom tid ska förstå. Maria förtvivlar och gör allt för att han ska sluta upp med sina mirakel, men sonen vet att han måste för han har en glöd och ett vetskap om det rätta. Kanske våra oljeslutsprofeter av idag på samma sätt får sin upprättelse imorgon? I vilket fall; litteraturen som konstart ska inte underskattas och hos Toibin verkar den vara ett rättesnöre. Läs.
måndag 10 mars 2014
Bibliska verk
Bibliska gestalter i nyskriven skönlitteratur har ofta varit läsvärda. Saramagos Evanglium enligt Kristus eller Kayats Trettonde lärjunge de mest läsvärda jag kan dra mig till minnes i förbiskrivandet. Men så kom Toibins magiska lilla berättelse om jungfru Maria i min hand i helgen. Av Toibin hade jag tidigare läst inget men utifrån Marias eget perspektiv får jag nu berättelsen om en son som plötsligt gör anspråk på att vara Guds son och som därför drar på sig allsköns hat och förföljelse. Även denna berättelsen slutar där den ska, vid korsfästningen; med sin tortyrromantiska beskrivning av blodet, spikarna och korset. Men det mest gripande med texten är hur Toibin förmedlar bilden av hur ett samhälle hanterar en människa som inte anslutit sig till den minsta gemensamma nämnaren. Hur vi alla hanterar det annorlunda, de som vill hävda något nytt, de som ställer sig utanför och tar konsekvenserna för att vi andra inom sinom tid ska förstå. Maria förtvivlar och gör allt för att han ska sluta upp med sina mirakel, men sonen vet att han måste för han har en glöd och ett vetskap om det rätta. Kanske våra oljeslutsprofeter av idag på samma sätt får sin upprättelse imorgon? I vilket fall; litteraturen som konstart ska inte underskattas och hos Toibin verkar den vara ett rättesnöre. Läs.
