Mark Twain

“There has never been a just [war], never an honorable one--on the part of the instigator of the war. I can see a million years ahead, and this rule will never change in so many as half a dozen instances. The loud little handful--as usual--will shout for the war. The pulpit will--warily and cautiously--object--at first; the great, big, dull bulk of the nation will rub its sleepy eyes and try to make out why there should be a war, and will say, earnestly and indignantly, 'It is unjust and dishonorable, and there is no necessity for it.' Then the handful will shout louder. A few fair men on the other side will argue and reason against the war with speech and pen, and at first will have a hearing and be applauded; but it will not last long; those others will outshout them, and presently the anti-war audiences will thin out and lose popularity. Before long you will see this curious thing: the speakers stoned from the platform, and free speech strangled by hordes of furious men who in their secret hearts are still at one with those stoned speakers--as earlier--but do not dare say so. And now the whole nation--pulpit and all--will take up the war-cry, and shout itself hoarse, and mob any honest man who ventures to open his mouth; and presently such mouths will cease to open. Next the statesmen will invent cheap lies, putting the blame upon the nation that is attacked, and every man will be glad of those conscience-soothing falsities, and will diligently study them, and refuse to examine any refutations of them; and thus he will by and by convince himself the war is just, and will thank God for the better sleep he enjoys after this process of grotesque self-deception.

Vredens druvor

John Steinbeck skrev Vredens druvor, han skrev om ångest och lidande, om människor som drevs från Oklahoma, som under den stora depressionen var tvungna att flytta till Kalifornien för att dryga ut sina inkomster genom att agera gårdsarbetare och plockare. De uthärdade hjärtskärande fattigdom, sjukdom, svält, död och brutalitet från poliser längs med vägen mot Kalifornien. Åtta decennier senare och USA har fortfarande inte lärt sig någonting. Deras form av selektiv kapitalism dödar, hur många olyckor måste uthärdas för att det ska avslöjas att det är ett irrationell styrsystemet? När byter vi system, innan dess väsen kväver oss?


Och det handlar inte bara om olja och gas eller jordbruksmark; dessa element är en del av symptombilden. Kapitalismens mandat är nämligen expansionspolitikens, som i sin tur föreskriver konflikt och krig. Någon måste just därför se till att USA:s kollisionskurs med Ryssland kring den påhittade Ukrainakrisen avstyrs. Som en effekt av den kapitalistiska logiken kan nämligen denna kris, tygellös, lätt leda till ett krig, större än många tidigare. En del av skälen till att underkuva östra Ukraina är att ge plats för mer olja- och gasutvinning, en utvinning som sköts av företag utan lojaliteter till någon nation. Cirkeln är komplett. Vredens druvor är idag internationella. Människor är inte värda något, allt som premieras är framställning av klibbiga bitar papper som kallas dollar. Visst kan vi människor bättre än så?

John Steinbeck

"And the great owners, who must lose their land in an upheaval, the great owners with access to history, with eyes to read history and to know the great fact: when property accumulates in too few hands it is taken away. And that companion fact: when a majority of the people are hungry and cold they will take by force what they need. And the little screaming fact that sounds through all history: repression works only to strengthen and knit the repressed." 

Mencius

"To act without clear understanding, to form habits without investigation, to follow a path all one's life without knowing where it really leads -- such is the behavior of the multitude." 

Försvarsdebattens barbari

Det finns i den pågående försvarsdebatten inslag av ett krigskulturs hyllande, som i förlängningen förvisar kapaciteten till mänskligt medlidande. Det talas i försvarsfrågor i termer som glorifierar självuppoffring och död. Den ser smärta, rituell förnedring och våld som en del av en initiationsrit, en rit in i en snedvriden manlighet. Försvarspolitiker hyllar en krigskultur som bara idealiserar krigaren. Det förringar de som inte uppvisar krigarens dygder. De letar efter lydnad och lojalitet. De straffar dem som sysslar med självständigt tänkande och kräver konsensus i synen på vad ett försvar ska vara. De upphöjer atrocitet och död till en dygd. Denna kultur, när den infekterar samhället, förstör allt som utgör en upplyst civilisation och riskerar bli demokratifientlig. Den empatiska förmågan, möjligheten att odla visdom och förståelse, utveckla känslan för tolerans och respekten för olikheter och även kärlek krossas hänsynslöst.

Det medfödda barbari som förespråkas är att krig och våld är nödvändigt och motiveras av politisk sentimentalitet kring; rasen, nationen, flaggan samt en perverterad religion som välsignar sina krigare, vare de korsfarare, jihadister eller samsoniter. Denna sentimentalitet främjar en naken nationell narcissism. Fakta och historiska sanningar, då de inte passar in i den mytiska visionen om nationen och stammen, kasseras. En dissident blir förrädare. Alla motståndare är gudlösa, antidemokratiska och drakoniska. Försvarspolitiker i alla länder drar sin kraft från en djup källa som porlar genom vårt samhälle; de sätter tillit till tron att vi kan återvinna maktbalans och förlorad nationell ära genom att omfamna fascism.

William Ewart Gladstone

"We look forward to the time when the Power of Love will replace the Love of Power.  Then will our world know the blessings of peace." 

Ryssland kan man inte förstå

Den senaste tidens händelser i Österled, såsom den störtade regeringen i Ukraina, utbrytningen som Krim gjorde och deras senare beslut att gå med i Ryska federationen, den efterföljande militärkampanjen mot civila i östra Ukraina, västs sanktioner mot Ryssland, och nu senast, attacken på rubeln, har kastat in Ryssland i en övergångsperiod; det ryska samhället är åter, som redan Churchill talade om, för många i väst ett gåta inlindat i det mysterium. Emellertid är denna brist på förståelse en betydande nackdel för att Europa ska kunna förhandla fram ett slut på denna kris.

Det är viktigt att påminna om att före förra årets händelser var ryssarna ganska nära att betrakta sig själva som bara ett annat europeiskt land, de har nu istället påmint sig om att de egentligen är en distinkt civilisation, med olika civilisationsrötter, Ryssland är Bysans istället för Rom, en arvtagare till Bysans som i århundraden varit föremål för samordnade Västliga ansträngningar att förstöra minnet av det tredje Rom, vare det Sverige, Polen, Frankrike, Tyskland, eller någon kombination av ovanstående. Den ryska karaktären har en specifik uppsättning föreställningar om sig själva, som om inte tillräckligt förstått, sannolikt kommer leda till katastrof för Europa och världen.

Bysans är nämligen inte något mindre kulturellt inflytande på Ryssland, Bysans är i själva verket nyckeln. Bysantinska kulturella influenser, som kom tillsammans med den ortodoxa kristendomen, först via Krim, födelseplatsen för kristendomen i Ryssland, sedan genom den ryska huvudstaden Kiev, samma Kiev som nu huvudstad i Ukraina, tilläts Ryssland hoppa över ett millennium eller så av kulturell utveckling. En utebliven renässans en uppskjuten upplysning. Influenserna som kom och blev kvar inkluderade istället ogenomskinliga och tungt byråkratiska styrelsesätt, något som vi västerlänningar, som älskar öppenhet, finner så irriterande, tillsammans med många andra saker. De religiösa och kulturella olikheterna gentemot Europa har därefter bestått och till och med bitvis förstärkts: den cykliska tidsuppfattningen, uppståndelsen och därmed påsken som den största helgen, framhävandet av ritualen, den positiva människosynen, förkastandet av den antika världen, det nära förhållandet till naturen, fjärmande från vardagslivet, den absoluta värdeskalan, förekomsten av vandrarmunkar och heliga dårar. Ryssarna ser Moskva som det tredje Rom, efter själva Rom och Konstantinopel, och detta är inte ett helt tom påstående. Den ryska civilisationen har det lyckats absorbera hela det klassiska arvet, sett genom en distinkt östlig lins, men den stora nordliga kalla miljön har förvandlat detta arv till något radikalt annorlunda som om det ska förstås måste studeras. En bra början för detta är att läsa in sig på Per-Arne Bodins böcker.