Övergången till en ny politisk gestaltning av det Ryssland som Vladimir Putin kommer att lämna efter sig när hans mandatperiod avslutas inleddes nyligen. De potentiella förändringarna tillkännagavs under den sista tredjedelen av Putins 75-minuters årliga tal till nationen. Allvaret i orden bekräftades genom tillkännagivandet några timmar senare att premiärminister Dimitri Medvedev och hela det ryska kabinettet avgick för att ge presidentens händer att fortsätta genomförandet av de tillkännagivna konstitutionella förändringarna. Tillkännagivandena denna januari verkade lustigt nog komma som en chock för många av de så kallade Rysslandskännarna men kommentatorerna hittade snart sitt obalanserade fotfäste och vilda spekulationer om vad som väntar Ryssland kom spreds via de vanliga propagandakanalerna. Nästan alla de svenska politiska kommentarer om Ryssland som jag har läst under de senaste dygnen har utvärderat avsikten med de tillkännagivna förändringarna ur ett enda, och gravt felaktigt, politiskt perspektiv: Vladimir Putin vill ha all makt.
Strålkastarna har riktats än hit och än dit för att avgöra var i det nya programmet det står att Putin kan sitta efter 2024. Detta är helt förståeligt att okunniga driver på spekulationerna om Putins påstådda ambition att styra Ryssland på livstid, men vi kunniga vet bättre. Sedan han valdes om i mars 2018 har det spekulationerna om Putins skulle respektera det konstitutionella förbudet att tjäna mer än två mandat i följd aldrig upphört. Därför använde hans politiska fiender, Kasyanov i ett fall, tillfället att nu uttala att han minsann hade haft rätt hela tiden, och att vi nyss bevittnat steg mot att Putin ska kunna hålla fast vid presidentskapet. Sådana påståenden publicerades trots presidentens direkta konstaterande att han inte hade några invändningar mot begränsningen, som kommer att förbli kvar och i kraft. Så frågan uppstod naturligtvis bland andra kommentatorer: vad blir hans nya roll? Skulle det vara som premiärminister igen? Som chef för det säkerhetsrådet, en institution som hittills har varit utanför den federala regeringens organisationsschema? Eller någon annanstans, till exempel chef för ett påtvingat statsförbund med Vitryssland? Spekulationerna har varit minst sagt vilda.
Då finns det viktigare delar från talet att beakta, de delar som faktiskt berättar om Putins avsikter, men dessa verkar ha ignorerats. Putin tillkännagav en preliminär och fortfarande delvis självmotsägande konstitutionell omstrukturering för att säkerställa kontinuiteten och garantera en stark centraliserad och federal regering medminskad presidentmakt. Det viktigaste av allt är att det är en omstrukturering som påbörjas på en gång så den kan konsolideras under de kommande fyra övergångsåren, vilket gör att alla politiska aktörer kan växa in i de nya rollerna med större ansvar och kunna bevisa sin duglighet under det vaksamma ögat av den ännu sittande president. Den föreslagna konstitutionella reformen kommer såvitt jag nu kan bedöma jämt avväga förhållandena mellan den verkställande, lagstiftande och rättsliga grenarna inom den ryska federala regeringen. Den största förmånstagaren av dessa reformer kommer faktiskt vara lagstiftaren, särskilt statsduman som kommer att acceptera befogenheter som närmar sig dem som finns i en mer renodlad parlamentarisk demokrati. Fram till nu, enligt den konstitution som infördes 1993 av Boris Jeltsin efter hans blodiga attackmot en upprorisk Duma, liknade den ryska federala regeringen nästan den tsaristiska staten i början av 1900-talet när ett parlament först infördes i det som hade varit en autokrati och statschefen behöll rätten att utse det kabinett som endast var ansvarigt inför honom.
Härnäst framåt, efter Putins revideringar av konstitutionen, kommer premiärministern och de federala ministrarna att utses av Duman. Presidenten kommer formellt bekräfta dem i egenskap av sitt ämbete men hen har ingen rätt att vägra utnämningarna, även om han senare kan ta bort dem för misslyckande i att utföra sina uppdrag. Det nämns mig veterligen ingenting i Putins skissartade översikten om kabinettet kommer plockas enkom bland parlamentsledamöter eller från alla håll, som för närvarande är fallet. Ett tips på hur öppen denna fråga är såg vi prov på när Putin senare på dagen ersatte Medvedev som premiärminister med just en extern teknokrat, utan tydlig politisk anknytning eller hemhörighet i en lagstiftande erfarenhet, Mikhail Mishustin, den tjänstgörande chefen för Skatteverket. Detta kan emellertid bara vara en taktisk åtgärd för att underlätta för det kommande kabinettet att kunna fyllas med ministrar från den politiska majoritetsmiljön i Duman. Om så är fallet fungerade det bra, eftersom vi får höra att Mishustins kandidatur möttes med allmän acceptans. För att förstå vad som kommer här näst måste vi ta hänsyn till ett mycket viktigt uttalande som Putin gjorde några ögonblick innan han lade fram sina förslag till konstitutionella reformer.
Han berättade för sin publik att hans möte med ledarna för de olika partierna i Duman med jämna mellanrum varannan vecka visade att alla var djupt patriotiska och arbetade för landets bästa. Därför sade han att alla partier borde delta i bildandet av kabinettet. Och så kommer vi sannolikt att se ske under de kommande dagarna; kandidater till ett antal federala ministerier i det nya kabinettet efter Medvedev kommer att tas från andra partier än Förenade Ryssland. I själva verket, utan att införa ordet "koalition" i hans ordförråd, har Vladimir Putin krattat manegen för inrättandet av en storslagen koalition med uppdrag att lyckas med att enas om reformer. Det är mycket väsentligt att notera hur, till skillnad från Putin, vars popularitet mätt i opinionsundersökningarna har återgått till långt över 60% under de senaste månaderna, Förenade Rysslands parti sett sitt stöd fortsatt att erodera. Med andra ord har dess förmåga att ha en parlamentarisk majoritet efter nästa allmänna val varit mycket tveksamt. Den nya storslagna koalitionen kommer säkerställa politisk kontinuitet och stabilitet. Denna innovation av en nivå med federala ministrar har sin föregångare i Rysslands historia, fokuserat som det varit och är på en man, men nu sedan en tid tillbaka har det skett en viss maktdelning med minoritetspartierna på utskottsnivå inom Duman.
Maktdelning har tidigare funnits på partinivå och även avseende kvotering baserat på kön, med vissa ordförandeskap utdelade till kvinnor och företrädare för kommunisterna. Jag syftar på ordföranden för familjepolitiska utskottet. Samtidigt byttes ordförandeskapet för det mycket synliga utskottet för utrikesrelationer efter det senaste parlamentsvalet och gick från Förenade Ryssland till det nationella partiet LDPR. Vi kan mycket väl se liknande gester av maktdelning i de kommande rockaderna. Samtidigt är det mycket troligt att nyckelspelare som Sergei Lavrov och Sergei Shoigu kommer att återfinnas i det nya kabinettet med tanke på det överväldigande stödet de har i duman från flesta, om inte alla, ryska partier. De konstitutionella reformerna som Vladimir Putin föreslog är dock självmotsägande. Det beror på att han i talet fokuserade på hur den ryska federationen, med tanke på dess storlek och mångfald, kräver en stark, sannerligen betydande presidentmakt. Poängen med hans omnämnande av att presidenten fastställer den politiska dagordningen för kabinettet finns att finna i detta faktum. Detta fungerar nu, medan Putin är i tjänst, men är ingen garanti för att det kommer fungera när han lämnar ordförandeskapet och en president med mindre prestige tar över.
Sammantaget markerar Putins konstitutionella reformer i riktning mot en stark, funktionell lagstiftare ett kraftigt avsteg från regeln om styrning via dekret samt oundviklig kamp mellan parlamentet och presidenten som Putin ärvde från Boris Jeltsin. Med undantag för Primakovs korta session hade Jeltsin under hela perioden från 1993 fram till hans avgång på nyårsaftonen 1999, till stor del styrt genom dekret och med massivt motstånd från den kommunistiskt kontrollerade Duman. Steg för steg har Putin uppmuntrat parlamentet att ta ett större ansvar och att höja professionaliteten i sina lagstiftningsinitiativ och därmed kvalitén på utformade lagar. Uppenbarligen hoppas han nu kunna dra nytta av denna politik i sitt politiska testamente. Avslutningsvis lägger jag till en observation. Jämfört med de senaste årens tal till nationen var detta tal kortare och definierades av nästan total koncentration på inhemska frågor av omedelbart intresse för den bredare ryska befolkningen. Med USA på fallrepet kan Ryssland växa och fokusera på sitt och de sina.
