I det ryska finns inget grått. Ingen skärseld. Ingen reseessäns. Inget lagom. Läst de ryska mästarna från silver och guldåldrarna och den yttersta domen är en överskuggande upplevelse av det litterära budskapet. Kristus, Allhärskaren, Pantokratorn, avbildas i ikonostasen längst fram i en ortodox kyrka. Han omges av Gudmodern och Johannes som med bönfallande gester riktar sig mot Herren. Där finns hopp om nåd. Men i vapenhuset eller på västväggen i kyrkan avbildas ofta syndarnas rättvisa öde på Yttersta domen med alla plågor. Denna eskatologiska känsla är fortfarande mycket stark i Ryssland. Paradoxen är dock att Ryssland som nation, trots domedagstro, har en inneboende frihetlig känsla, vidderna ger en förmåga att tänka bort gränser, det finns en förkärlek för det glada skämtet, ett bejakade av livet och den cykliska naturen. Kärleken till det egna tredje Rom var en kärlek till det eviga, det oändliga, det som inte har ett slut. Ryssland har, tillskillnad från dess kommunistiska överrock som påtvingades under 1900-talet, aldrig strävat efter att väcka, profetera och förändra världen. Ryssland är vi men inte vi. Många ryssar ser vita ut. De flesta äter med kniv och gaffel, de dricker alkohol, excellerar i västerländsk klassisk musik, poesi, litteratur, sport, vetenskap och filosofi. Med våra västerländska ögon ser de "normala" ut, men faktiskt är de inte det. De vägrar att spela med västerländska regler. De kräver envist att vara annorlunda och att vara ensamma. När de ställas ansikte mot ansikte med en aggressor slåss de. För som Putin sa i en intervju;
«Да, для человечества это будет глобальная катастрофа, для мира будет глобальная катастрофа. Но я как гражданин России и глава российского государства хочу задаться вопросом: а зачем нам такой мир, если там не будет России?»
De slår sällan till först, men deras försvar är fruktansvärt. När landet hotas, när Ryssland är överfallna, kämpar de med enorm beslutsamhet och styrka, och de förlorar aldrig. Byar och städer omvandlas till de invaderade arméernas gravar. Millioner dör medan de försvarar sitt land, men landet överlever.
Och detta händer igen och igen och igen; de externa krigshorderna har i århundraden angripit och bränt det ryska landet, Väst lär sig aldrig läxan och ger tragiskt nog aldrig upp sin syndiga dröm om att erövra och kontrollera den stolta och bestämda kolossen. Den nuvarande unipolära världsordningen med USA i spetsen gillar inte länder som försvarar sig, som kämpar mot dem, och särskilt om de vinner. För just nu vinner Ryssland, de försvarar sig och sitt folk, men de kämpar också för de andra, de skyddar den plundrade nationen;Syrien. Samt de räddade världen från nazismen. Tyskland besegrades då till ett fruktansvärt pris på 25 miljoner män, kvinnor och barn, men de gjorde det; modigt, stolt och altruistiskt. Väst förlät aldrig Sovjetunionen denna episka seger, för allt som är osjälviskt och självuppoffrande, står alltid i direkt kontrast med de egna principerna, och är därför extremt farliga.
Vågen av propaganda började rullade in under hela det kalla kriget. Från London till New York, från Paris till Stockholm släpptes det fram en anti-sovjetisk och anti-rysk hysteri med en monstruös destruktiv kraft. Tusentals journalister, underrättelsetjänstemän, psykologer, historiker, samt akademiker var anställda. Inget sovjetiskt, inget ryska, förutom ryska dissidenterna, skonades. Naturligtvis fanns det inget utrymme för att nämna brittiska, franska, amerikanska, tjeckiska, polska, japanska, tyska och andras grymheter. Sovjetiska och ryska åsikter fick knappast någonsin möjlighet att tränga igenom den monolitiska och ensidiga västerländska propagandabilden. Lydigt accepterade den västerländska allmänheten den information som de matades med. Den mest absurda men på något sätt logiska ägde sedan rum: många i Sovjetunionen, underkastades propagandan. I stället för att försöka reformera sitt högst ofullkomliga och anti-demokratiska men fortfarande mycket progressiva land, gav de upp, blev cyniska, aggressivt desillusionerade, korrupta och naiva men osjälvständigt Västvänliga. Detta var den första och sannolikt sista gången i historien Ryssland blev besegrade. Det hände via svek, genom skamlösa lögner, genom propaganda.
Under Gorbatjov blev sakernas tillstånd extremt bisarra. Han mutades kanske inte direkt med pengar i hans hand för att förstöra sitt eget land, men han gjorde allt för att köra det i botten; precis som Washington ville att han skulle göra. Sedan, inför hela världen, rämnade de mäktiga republikerna och allt kollapsade. Sovjet dog snabbt, men inte smärtfritt Smärtan kom efteråt i form av en ny turbo-kapitalism, banditekonomi, ett pro-oligarkisk och förvirrat Ryssland föddes. Ryssland som styrdes av en alkoholiserad Boris Jeltsin; en man älskad och stödd av Washington, som glatt involverade sig i hans omvalskampanj 1996. Detta var det onaturliga, sjuka Ryssland som jag levde i under 90-talet, ett cyniskt land byggt på andras idéer; ett Ryssland mattat med Radio Liberty och Voice of America, BBC, svarta marknader, oligarker och multinationella företag. Ett Bangkok möter Berlin via logdans i Vilhelmina. Ett Crazy Duck. Washington hade då vunnit över Sovjetunionen men sedan började de sparka vidare på Ryssland, som vid den tiden var blott halvt levande. Är detta bortglömt, eller är det offentliga Väst helt omedvetet om vad som ägde rum under detta mörka decennium? Väst klev på det fattiga och skadade landet, vägrade att upprätthålla internationella avtal och fördrag. De erbjöd ingen hjälp. Utländska medborgare släpptes in och började privatisera ryska statliga företag, de stal alltså det som byggdes under långa årtionden. Låt mig vara tydlig: det var ingen invasion, inget krig, det handlade enbart om stöld. Nu idag läser jag att Ryssland är paranoida, att dess president är paranoid. Med ett alvarligt ansikte låtsas nu Väst att de aldrig försökte plundra Ryssland. Dessa galna år på nittiotalet upplevde jag delar av i St. Peterburg och Moskva, de västliga åren när Ryssland blev en halv klientstat till en osund kasinoekonomi, likt en koloniserad statsbildning. Det fanns ingen barmhärtighet, ingen medkänsla lämnades från utlandet. Det ryska västvänliga prästerskapet vaknade först senare, men det var för sent. Många av dem hade då inget att äta. Deras predikningar om den västerländska vackra kapitalismen tilltrotts befann sig deras Ryssland i totalt kollaps. Jag minns mina resor till Novgorod, Petrosavodsk, Narva, Samara och småorter däremellan. Körerna, pensionärerna som dog av kylan i ouppvärmda lägenheter, obetalda löner, svältande akademiker, teaterstjärnor som sjöng på Nevskij prospekt. Ryssland var ett land där folks genomsnittliga livslängd plötsligt sjönk till en sub-Saharaiansk nivå.
Mardrömmen varade inte så länge, men de korta men hemska åren under både Gorbatjov och Jeltsin, kommer aldrig att glömmas, inte förlåtas. Ryssar vet vad de inte vill ha. Ryssland tog sig upp igen från svälten. Redo att leva sitt eget liv, gå sin egen väg. Från en fattig, förödmjukad och rånad nation, undergiven väst, utvecklades landet och inom ett par år gick det fria och oberoende Ryssland åter in bland de utvecklade och mäktiga länderna på jorden.
Och som tiden före Gorbatjov är Ryssland nu återigen i stånd att hjälpa de nationer som ber om hjälp. En man som lett denna renässans, president Vladimir Putin, är hård, men Ryssland är under hot och då är han ett bra alternativ. President Putin är inte perfekt men han är en internationalist med en multipolär världsvision. Nu hatar västvärlden både Ryssland och dess ledare. Inte underligt; ett obesegrat, starkt och fritt Ryssland är Washingtons värsta tänkbara fiende. Så känner väst, inte Ryssland. Trots allt som har gjorts, trots att tiotals miljoner förlorade och förstörda liv, var Ryssland länge redo att kompromissa, till och med att förlåta, om inte glömma. Tyvärr kan inte Washington inte acceptera något mindre än fullständig och ovillkorlig underkastelse. Den måste kontrollera, stå ansvariga och leda allt; de måste känna sig exceptionella. Även när de invaderar länder och förstör hela regioner, insisterar den på att känna sig moraliskt överlägsna resten av världen.
Denna tro en nationell särställning är den sanna amerikanska religionen, som i decennier spelat en central roll där. Tron på den egna exceptionella statusen är fanatiskt, fundamentalistiskt och obestridligt. De insisterar på att deras narrativ är det enda som får finns i världen. Idag, liksom under det kalla kriget, är hundratusentals akademiker, lärare, journalister, artister, psykologer och andra professionella i alla delar av världen åter anställda av USA, och detta endast av två skäl, för att förhärliga den västerländska berättelsen och att diskreditera alla som vågar utmana den. Propagandakriget som nu släppts fram av Väst är så vansinnigt, så intensivt att även några av de europeiska och nordamerikanska medborgarna börjar ifrågasätta Washington och Londons galenskap. Men fortfarande, varhelst man vänder, finns det lögner, halvsanningar; ett komplext och avskyvärt träsk av konspirationsteorier. Ryssland attackeras för att de skulle styra amerikanska inrikesfrågor, för att de inte försvarar Syrien, för att ha en egen kraftfull propaganda, för statsdopning av sina idrottare, för att fortfarande vara kommunistiska, för att inte vara socialistiska längre, för att försöka döda redan frigivna brittiska spioner, i korthet: för allt tänkbart och ofattbar är de skydliga.
I Västs ögon är ryssarna "förrädare". De vägrade sälja ut hela sitt land och förslava sitt folk. Deras regering gör allt för att göra Ryssland självförsörjande, oljeoberoende, välmående, stolt och fritt i ordets rätta bemärkelse. Kom ihåg att "frihet", "demokrati" och många andra villkor betyder helt olika saker i olika delar av världen. Vad som händer hos oss i Väst kan aldrig beskrivas som "frihet" i Ryssland eller i Kina, och vice versa. Frustrerade, kollapsande, atomiserade och egoistiska samhällen i Europa och Nordamerika inspirerar inte sina egna medborgare längre. Det är verkligen pinsamt att USA och Storbritannien, länder som ansvarar för hundratals folkmord, för hundratals miljoner mördade människor på alla kontinenter, fortfarande vågar föreläsa om vad Ryssland ska göra. Den ryska kulturen är ofantlig: från sin poesi och litteratur till sin musik, balett, filosofi…men när miljontals liv hotas, blir lagom ljumma kulturella hjärtan och muskler till brinnande sten och stål. Under sådana tillfällen, när bara en seger skulle kunna rädda världen, är ryska nävar hårda, och detsamma gäller för den ryska rustningen. Irreversibelt kommer även Sverige vända sin framtid mot öst. Och det är därför som Ryssland är så desperat hatade av Washington, de kommer stjäla de nu så lydiga vasallerna.
